Kontrollfreak

Jag är verkligen ett sjukt kontrollfreak. Jag är helt säker på att det är det som gör att de här problemen blir så stora. När jag har ångest vill jag alltid lösa det själv, jag stänger ut alla andra och vågar inte släppa fram några starka känslor. Jag är helt säker på att det gör att jag mår sämre. Jag tror på något sätt att om jag inte visar det så finns det inte, men det gör egentligen bara att människor som är nära uppfattar mig som kall eller ointresserad.

Det bästa sättet att strida mot ångesten är med hjälp av känslor som är lika starka som rädslan. Det kan vara lycka, ilska eller till och med sorg. När man är lycklig känner man att det inte spelar någon roll om man känner sig lite konstig för man är så glad ändå. När man är arg kan man vända ilskan mot ångesten och kämpa mot den. Att vara ledsen kanske inte känns som en lika självklar metod, men att gråta gör att spänningar släpper så man kan slappna av lite. Dock är att vara deprimerad och sorgsen utan att gråta i princip samma sak som att stänga av. Det är ingen bra metod.

Men varför gör jag inte det? Varför strider jag inte mot rädslan med andra känslor? Jag är så rädd att om jag släpper fram andra känslor så kommer rädslan också släppas fri, jag vill ha den under kontroll. Jag vill ha min kropp, mina tankar och mina känslor under kontroll. Därför stänger jag av. Det är bara det att då är det kaos i huvudet även om det ser bra utsidan. Fruktansvärt. Jag antar att jag inte vill att någon ska se den "mörka sidan av mig". Jag vill inte förstöra någons humör eller att någon ska tycka synd om mig... ja, jag vet. Jag förstör antagligen ingens humör för att jag säger att jag har ångest men jag tänker inte logiskt när jag mår dåligt.

Allt det här är jag medveten om nu i efterhand men det är svårt att inse när man verkligen gör det. Tur att M finns som alltid märker när jag "stänger av" och drar upp mig igen och tvingar mig att känna. Men jag är ett kontrollfreak och det tror jag att de flesta med de här problemen är. Hade man inte varit rädd för att förlora kontrollen över sig själv till rädslan hade aldrig rädslan kunnat växa sig så stor.


Sov gott vänner!
Kram Emma

Förväntansångest

Jag har sjukt mycket förväntansångest, det betyder att jag får ångest för att jag går runt och oroar mig för att jag ska få ångest. Logiskt eller? Haha Men jag har någon bilds av att det är lättare att hantera ångesten om jag är beredd på att den ska komma. Om jag mår bra en stund och den sedan kommer plötsligt så kommer jag att bli så rädd så jag inte kan hantera den. På sätt och vis har jag lite rätt men mest fel. När jag hela tiden oroar mig hamnar stessnivån så högt att det är mycket närmare till en ångestattack. Om ni tänker er en skala där lugn ligger längst ner och panik högst. Om jag ligger på lugn är det ganska långt för kroppens signaler att nå upp till panik, det gör att det tar längre tid för mig att nå panik och då kanske jag hinner samla mig innan. Om jag däremot ligger nära paniken krävs det inte mycket för att den ska utlösas. Det är därför förväntansångest är så lurigt och onödigt. Men även om jag VET det så är det svårt att göra sig av med den. Men kunskap och insikt är första steget, sedan är det bara att jobba emot den.

Jag ska på allvar börja med avslappningsövningar för att få ner min puls och mina spänningar. Det är svårt att slappna av när man är så uppe i varv men när man lyckas är det värt det. Dessutom är det precis som allt annat en träningssak, det blir lättare och lättare ju mer man gör det. Vi hade avslappningsövningar i ångestgruppen och ibland var det verkligen jätteskönt. Men nu ska jag omvandla all min ångest till kraft och gräva bort en gigantisk buske i rabatten. Det är nog en bra idé för snart ska mina fina planteringar ut i rabatten :)

Kramar Emma

Om att utsätta sig och stå ut

Det är svårt det här med ångest, jag tror aldrig att man kan veta exakt hur man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt. Förut har jag tänkt att att jag ska utsätta mig för ångest i lagom dos och utmana mig själv, men nu börja jag fundera på om det bara är ännu ett säkerhetsbeteende. Om jag gör något som jag kanske egentligen känner är för stort och får en sådan ångestattack som jag inte kan kontrollera, en som är det jag är så rädd för, vad händer då? Kommer det göra att jag kommer bli ännu mer rädd för att utmana mig själv eller kommer det göra att jag inser att även om det är hemskt så försvinner det? Jag är inte säker. Innan har jag haft panikattacker som har varat i flera timmar och jag har fått åka hem för att det ska gå över. Sedan har det varit jättesvårt att åka tillbaka till det stället panikattacken utlöstes. Men jag tänker att om jag inte gör det, om jag inte åker hem, om jag orkar stå ut de här hemska timmarna, kan det hjälpa mig i längden?

Anledningen att jag tänker så mycket på det här nu är för att jag funderar på att åka med M och fira påsk i hans sommarstuga med hans familj. Jag vill dit, jag älskar det stället men jag är livrädd. Jag är rädd för resan fram och tillbaka eftersom jag hatar att vara "mellan två ställen" och jag är rädd för att jag inte riktigt har någonstans att dra mig undan om jag får ångest, dessutom är det så långt att ta sig hem med full panik. Jag har mått bra när jag har varit där innan för det är väldigt lugnt och härligt men jag är också rädd att om jag åker dit nu när jag mår lite sämre och får en ångestattack, att det kan göra att jag får svårt att åka dit i fortsättningen. åhh... det är så svårt. Å andra sidan som M sa: "Du har ångest hemma ändå, så vad är det för skillnad på att ha ångest hemma jämfört med i Källsjö?" Han är ganska smart min kille.

Jag tror iaf att man i vilket fall som helst måste lära sig att stå ut. När det känns som man inte klarar mer måste man bara stå ut lite till. Jag har jobbat mycket med att försöka stå ut i svåra stunder och man klarar alltid lite mer än man tror från början. Kanske en till anledning att åka till källsjö...?

Men som avslutning till något helt annat. 4:ans nya satsning i "bästa halv 8 hos mig"-stil kommer nu "Fyra bröllop" Kan det vara värsta programidén någonsin? Jag blir bara arg... man kan inte poängsätta bröllop! Alla bröllop är perfekta hur de än går, det är liksom meningen med bröllop, eller hur? Att hylla kärleken och att paret ska känna att det är bästa dagen och det är helt individuellt.Ingen annan kan avgöra hur bra bröllopet är och har man åsikter tycker jag ändå inte man ska säga det. Snacka om att sälja ut sitt bröllop och att göra det endast för andra kände jag när jag kollar på paren som ställer upp på det här. Kanske fel, men jag skulle aldrig göra det, även om jag bara hade haft pengar för en resa till Halmstad :P

Nu är det sovdags så sov gott vänner!
Kram Emma

ignorans eller avstängning?

När jag får ångest tänker jag ofta att jag ska ignorera det, att jag inte ska tillåta mig själv att få panik. Men ofta när jag gör det här stänger jag inte av ångesten, jag stänger bara av alla känslor så jag inte känner så mycket som jag brukar.

Igår var M här ett tag när jag hade väldigt mycket ångest och jag kände hela tiden att jag kämpade mot ångesten och det gjorde att jag inte kunde fokusera på andra känslor och slappna av. När han hade åkt och jag senare kände mig lite bättre kom jag på att jag saknade honom. Jättekonstigt eftersom han nyss hade varit här, men jag hade stängt av så mycket så jag liksom inte kände att han var här. Helknäppt...

Ikväll ska jag iaf till honom så jag ska försöka att inte stänga av om ångesten kommer. Lite kvalitetstid är alltid bra :) Idag var jag förresten i Göteborg och testade stråkar till min syster. Det var jobbigt att åka in men jag är glad att jag klarade det trots att jag fick väldigt stark ångest.

Hoppas att ni har det bra!
Kram Emma

Igår och idag har jag haft riktigt bra dagar. Jag har verkligen försökt slappna av och inte tänka för mycket och det har fungerat bra. Jag har också verkligen försökt att samla mig vid panikattacker, jag har dragit mig undan lite men varit noga med att lösa det själv och stanna kvar på platsen jag har varit och inte använda mig av säkerhetsnät som att be någon hämta mig eller liknande. Det är kämpigt men jag tror att jag måste lära mig att jag klarar att hantera det själv för att annars kommer det göra mig rädd hela livet.

Igår hade jag och M en riktigt mysig kväll. Vi sökte en massa distanskurser ifall jag inte orkar plugga på skolan till hösten. Han hade skrivit ut en hel hög med roliga kurser som jag skulle kunna tänka mig att gå. Söt :) Så nu har jag sökt en massa roliga kurser som går på halvfart eller kvartsfart så det inte blir så mycket. Jag kan mycket väl känna att jag orkar att hoppa på programmet i höst (jag har tagit en paus nu) men jag ska i alla fall göra saker jag mår bra av. Om det är av jobbet eller skolan eller någon flummig distanskurs får vi se ;)

Just nu är mitt största "måbra-projekt" plantering. Jag har bestämt mig för att göra vår rabatt fin. Det är ganska roligt faktiskt och även om jag har övervattnat några växter så är det många som har växt :) Jag tror det är bra att ha något att göra även om det är något litet och gärna något som man inte känner är ett krav. Bloggen är en del av mitt måbra-projekt också. :)

Kram Emma

skjut mig,,,

okej, inte bokstavligt talat men ni får gärna skjuta någon del av mig. Antingen ångest-Emma som känner sig rädd, ledsen och ensam fast hon kanske inte är det eller krav-Emma som vägrar acceptera ångest-Emma och som trycker ner henne och tycker att hon är helt värdelös. Okej, jag får sluta prata om mig själv i tredje-person innan ni tror att jag är galen på riktigt.

Jag tycker verkligen inte om vissa delar med mig själv. Jag är en glad, utåtriktad, ambitiös och duktig tjej. Ångesten passar inte in i den bilden, den får inte vara med. Jag vet att jag har sagt att jag ska börja acceptera den men det är så svårt. Det är sååå svårt att ändra sin syn på sig själv. Jag måste ha en helt skev självbild men jag har så svårt att acceptera några "dåliga" sidor. Jag vill alltid ses från min bästa sida och jag hatar att gråta eller visa att jag är rädd. Jag antar att det är mitt kontrollbehov som leder till den här typen av problem. Säger emot sig själv lite eller? Jaja, nu ska jag sova och hoppas att morgondagen känns bättre.

Kram Emma

Vinst över ångesten med Buxtehude

Det kanske inte är den slutgiltiga vinsten mot ångesten men idag har känts som ett stort steg i rätt riktning. Jag har sjungit med Vocalis i Tölö kyrka och var en av solisterna. Jag har haft sådan ångest över det här och jag har flera gånger funderat på att hoppa av, men jag klarade det. Jag hade fruktansvärd ångest och ville helst springa därifrån, men jag stannade och det gick bra. Under en trio var jag helt säker på att jag skulle svimma och jag var nog bara en sekund från att vända och gå därifrån men så tog jag tag i mig själv och tänkte "okej, om jag svimmar kommer jag inte att känna någonting så vad är det att oroa sig för? om jag svimmar så svimmar jag, då får det bli så men jag går inte härifrån"

Det kändes som en viktig del i kampen mot ångesten, jag kan ta tillbaka kontrollen fast jag tror att ångesten har tagit all kontroll. I alla fall såg jag den här konserten som en sak jag var tvungen att genomlida och jag hade inga förväntningar på att det skulle låta bra eller att jag skulle kunna fokusera på styckena egentligen, men jag hade fel. När jag gick upp för mina solon fick jag sådan fokus och även om jag kasnke inte hade full sinnesnärvaro hela tiden så blev det riktigt bra. Jag är stolt faktiskt, jag skötte mig bra :)

Kram Emma

mer eller mindre krav?

Jag skrev att jag skulle skriva om krav för några dagar sedan men jag har inte känt att jag har haft lust att skriva på några dagar nu, men nu känner jag mig redo. Jag har mått dåligt sedan i onsdags, jag tror att jag har fått en massa förväntansångest för att jag fick en ordentlig ångestattack då. Det gör att jag inte riktigt kan slappna av och känner mig spänd som om jag väntar på en katastrof. Det är jättesvårt att komma iväg och göra något men det är svårt att sitta hemma också. Jag tror att jag mår sämre nu också för att mamma är bortrest, inte långt och hon är hemma imorgon på eftermiddagen men jag har förutom alla andra problem en väldig separationsångest och det är nog mest mina föräldrar som råkar ut för det...stackarna. De är underbara mina föräldrar <3

Men tillbaka till krav. På kvällsöppet i onsdags pratade de bland annat om uppfostran och hur mycket krav man ska ställa på sina barn. Curlar svenska föräldrar för mycket för sina barn eller mår barnen egentligen bättre av att föräldrarna mer bestämmer vad de ska göra och ser till att de gör saker som de inte tycker är så roliga att göra just då men som kommer löna sig i framtiden? De tog upp "Tigermamman" som när hennes döttrar var 5 valde ut att de skulle spela fiol och piano och tvingar dem att öva 3 timmar om dagen. Jag inser att hon är lite extrem men å andra sidan kan jag se speciellt inom musik och idrott hur kanske föräldrarna vill mer än barnen. Jag tänker på exempelvis suzukiundervisningen. Det innebär för de som inte vet att barnen börjar spela ett instrument väldigt tidigt (ofta 4-5 år) och har med sig föräldrarna på lektionerna så att de ska kunna hjälpa och öva med barnen hemma sedan. Idén är bra men det känns som flera föräldrar som sätter sina barn i den undervisningen förväntar sig att deras barn ska bli världsmusiker och det måste leda till en massa krav på barnen. För det första kanske man inte vill det och för det andra räcker det inte med hysteriskt mycket övning, man blir ALDRIG en riktigt bra musiker om man inte har musikaliteten och viljan. Och framför allt viljan tror jag är ett problem i de här sammanhangen, visst kan man med tiden utveckla en vilja men det känns nästan som om man måste ha visat något intresse redan innan om det ska bli riktigt bra.

Jag började spela fiol när jag var 8 år för att jag själv ville det. Visst har mamma och pappa sagt åt mig att öva när jag hellre har velat titta på tv men då var ändå valet att spela fiol mitt och även om jag inte tyckte det var värt det just då var det värt det när jag kom till lektionerna och kunde styckena. När jag gick på högstadiet fick jag en riktig svacka i fiolspelet. Jag kände att jag inte utvecklades och ville sluta men då sa mina föräldrar att jag skulle fortsätta i en termin till, om jag efter den terminen fortfarande ville sluta skulle jag få det. Då kände jag mig irriterad att de bestämde om jag skulle spela eller inte, men nu är jag så fruktansvärt glad att de gjorde det. Efter den svackan utvecklades jag riktigt snabbt och helt plötsligt var det fruktansvärt roligt att spela igen. Så, jag tror att man inte kanske alltid är så uthållig som barn och tonåring och då kanske föräldrarna behöver ställa lite krav, men jag tror aldrig att man ska tvinga sina barn att göra något de inte vill för det blir nästan alltid fel. Dessutom tror jag att föräldrarna nästan behöver finnas där för att få barnen att känna mindre krav i ett samhälle som jag upplever ställer mer och mer krav på hur man ska se ut, hur man ska vara och hur man ska prestera. Titta bara på all reklam och Jan Björklunds elitsatsningar på skolan. Sjukdomar som depression och panikångest ökar bland barn och ungdomar och något som jag tycker mig känna igen hos många, däribland mig själv, är att man känner sig otillräcklig och inte lever upp till de krav som man anser att man behöver leva upp till.

Så, jag tror inte att det behövs elitsatsningar på skolan. Jag tycker att det behövs mer fokus och tid till de enskilda eleverna i klasserna och jag tror inte att vi ska gå tillbaka till katederundervisning som bara passar en del av eleverna. Vill vi ha ett fåtal nobelpristagare eller vill vi ha ett samhälle som utvecklas i stort och som mår bra? För det känns inte som om vi går åt rätt håll...

Kram Emma

Man tänker klarare när man inte är mitt i det...

Jag är lugn nu. Jag känner att jag har fått lite perspektiv till all panik och jag tror inte längre att ikväll är min sista dag i livet, okej så tänker jag kanske inte men det känns så. 

Nu när jag har funderat lite har jag insett att det inte alls är så konstigt att jag fick panik idag. Jag gick och la mig vid 2 igår, jag vaknade alldeles för sent på morgonen så jag istället för att känna mig utvilad, kände mig jättetrött. Dessutom sov jag dåligt med en massa drömmar. På dagen jobbade jag och hann inte äta lunch på den tiden jag borde ha gjort. Det var kort tid mellan jobben och jag kände mig stressad samtidigt som jag vet att eftermiddag/kväll vid 5-8 är den tuffaste tiden för mig av någon anledning så jag borde ha försökt ta det lugnare. Inte nog med det har jag fått allergi som gör mig trött och en förkylning som också drar sitt strå till stacken. 

När jag blir trött sänder min kropp ut samma signaler som den gör när jag får ångest. Jag känner mig yr, får overklighetskänslor m.m. Det får de flesta när de är trötta utan att kanske märka det själva, men min hjärna överreagerar och sänder ut en massa varningssignaler som leder till en ångestattack. Smidigt va? Är det inte tankarna som drar igång det så är det kroppen. ;)

Det som är jobbigt när man får en ordentlig ångestattack tycker jag är att det känns som den håller i sig så länge. Den når en topp och sedan går den ner så man börjar skaka, frysa, bli yr osv. Det leder ofta till en ny kulmen och så kan det hålla på ganska länge. Även om man kanske inte når upp till den fullständiga paniken som man kände första gången så ligger stressnivån så högt att man ändå bara är en liten bit från panik. Jag ska ge er som känner såhär ett tips som inte kommer gillas av tandläkare och det är snabb energi. Att ta druvsocker, en cola eller några godisar precis när den första paniken lägger sig gör att de kroppsliga symptomen inte håller i sig lika länge. All yrsel och skakighet man känner beror på att kroppen har uttnyttjat ens energilager till max och skakningarna beror på att kroppen inte orkar hålla en sådan spänning särskilt länge. Jag får ofta hög ångest av de här symptomen efter attacken men om man fyller på med energi lindras dem. Självklart får man fylla på med mer långvarig energi senare för att inte falla tillbaka när den snabba energin förlorar sin effekt men det gör i alla fall att kroppen får en liten tid på sig att återhämta sig. Det hjälper fölr mig i alla fall :)

Jag såg på kvällsöppet idag också och tycker att det är extremt intressant med diskussionen om hur mycket krav föräldrar och samhället ska ställa på barnen. Jag ska skriva om det imorgon men nu ska jag lägga mig så jag inte får en dålig start på dagen imorgon.

Sov gott allihopa!

/Emma

PS. Jag är sjukt stolt över att jag har lyckats få ett litet skott på min jordgubbsplanta som jag försöker så. Ser ni det? :D

Paniiik

Usch, jag har verkligen jättemycket ångest nu. Jag fick en panikattack för en timme sedan ungefär och det känns som den fortfarande är där och gnager. Är yr och har obeskrivlig overklighetskänsla. Jag förstår inte varför det kommer de dagar det kommer. Jag har mått bra i många dagar nu och så får jag en riktigt stark ångestattack nu. Det suger riktigt mycket. Jag hoppas jag kan somna sedan och vakna och må bättre imorgon för just nu är det så fruktansvärt obehagligt...

Blood diamond

Idag har jag varit på vårdcentralen och kollat upp mitt knä och tagit blodprov. Jag gillar verkligen min läkare på vårdcentralen, han är väldigt trevlig och tar allt på allvar. I alla fall så kollade han på knät och trodde att det kunde vara antingen en inflammerad sena eller någon slags broskskada. För säkerhets skull fick jag en tid till ortopeden så de skulle titta på det. Väldigt smidigt, hoppas att jag får ett lika bra bemötande där :) Efter läkaren gick jag till labbet för att ta lite blodprover för att se att jag inte har brist på något som kan ha fått mig att må sämre. Jag är inte så förtjust i blodprov men det här var det smidigaste någonsin. Jag tror jag var inne mindre än en minut.

Igår såg jag på Blood diamond, en helt fantastisk film som alla borde se. Jag vet inte om jag är så sugen på en diamantring just nu haha. Men det är hemskt hur naturtillgångar kan skapa så mycket krig och bråk och att vi i väst utnyttjar det. En nationalekonom har sagt att det är de med mest naturtillgångar som blir riktigt fattiga eller riktigt rika och det bästa sättet för ett fattigt land att jobba sig upp är om naturtillgångarna tar slut. Låter konstigt va? Men jag tror det stämmer.Tillgångar i form av olja, guld eller annat leder, om man inte har en stark uppbyggnad i ett land, ofta till inbördeskrig. Alla vill ha makt och rikedom. Men ett land som skjuter ihjäl varandra och varandras byggnader leder sällan till rikedom. Och mitt i allt detta står västvärlden och köper råvaror till ett billigt pris. Tänkvärt... Se gärna filmen, den är riktigt bra.

Kram Emma

bra dagar

Sedan jag fick min lilla instinkt om acceptans så har jag känt mig mycket bättre. När ångesten kommer får jag inte panik och försöker mota bort den utan jag registrerar att den finns och släpper den. Det fungerar inte alltid men säkert 9 av 10 gånger. Jag har känt mig mycket lugnare när jag har åkt iväg någonstans och jag har kunnat vara social utan att känna att det enda jag egentligen tänker på är att jag vill springa därifrån. Det är i alla fall ett stort framsteg.

Igår jobbade jag på teatern. Det var Gunhild Carling med band som var där och det var en riktig show. Sjukt kul att se och man blev på så gott humör. Sedan åkte jag till M som hade myst till det med ljus och lagat mat och efterrätt till oss. Det var en fantastisk kväll. Han är riktigt fin min kille :)

Kram Emma