Hej.
Nu sitter jag på skolan och försöker plugga. Jag har lite ångest och hade helst velat åka hem, men jag vill inte åka hem till en tom lägenhet. Komplext problem det där. Vi har just haft en föreläsning om den så kallade 9årskrisen. www.ur.se beskriver den såhär:
Nioårskrisen
Handlar om: Krav och kompisar
Orsak: När man nalkas mellanstadiet blir det uppenbart att kraven kommer att förändras dramatiskt. Tryggheten i skolan blir kamraterna, och det blir livsviktigt att passa in. Dessutom inser man att puberteten kommer att drabba en och det är skrämmande.
Det var i 9årsåldern som jag började få problem. Det var väldigt viktigt att ha en "bästis" och det som man hade haft innan kastades runt lite. Sedan jag var ca. 3 år hade jag haft en bästa kompis. Vi gjorde allt tillsammans och umgicks dag och natt. När vi började på mellanstadiet gled vi isär lite, hon fick en annan "bästis" och jag började umgås med andra. Även om jag hade vänner så gjorde det ont, jag tror att jag blev svartsjuk och kände mig sviken. Jag vet nu att även hon kände liknande och det var ingens fel att det blev som det blev, men jag tror att känslan av att inte riktigt passa in eller veta var man hör hemma gör de flesta väldigt sårbara. I kombination med andra saker som krav i skolan och liknande tror jag att jag fick någon slags identitetskris där jag inte visste vem jag var eller var jag hörde hemma.
Mina "problem" visade sig i magont, ledsamhet, hjärtklappning, illamående, orolighet och viktminskning. Mina föräldrar blev såklart oroliga eftersom jag inte ville gå till skolan och över att jag mådde så dåligt. De tog kontakt med sjukhuset och de kollade om jag hade cancer, hjärtfel, laktosintolerans och gud vet vad. När allt som man kunde ha var uteslutet skickades jag vidare till BUP. Där fick jag diagnosen anorexi och blev anklagad för att gömma mat och att ha slutat äta för att jag tyckte jag var tjock. Jag blev behandlad för anorexi men ångesten la man inte mycket tid på. När jag hade gått upp till normalvikt släppte de mig.
Jag antar att psykologen jag hade gjorde vad hon trodde var rätt, men idag blir jag frustrerad över hur överkörd jag blev. Jag sa gång på gång att jag inte tyckte att jag var tjock och att jag inte gömde mat men hon misstrodde mig totalt. Jag kände mig missförstådd och ibland funderade jag på om jag skulle säga att jag tyckte att jag var tjock för att hon skulle bli nöjd. När jag något år senare kom tillbaka med mina kvarvarande ångestproblem var den psykologen förbryllad över vad jag hade fått för behandling eftersom "det var uppenbart att det var panikångest och depression som låg till grund för mina ätstörningar". Även om det var viktigt att jag skulle gå upp i vikt (jag jag var RIKTIGT smal) så skulle de ha lagt fokus på det bakomliggande problemet åtminstone när jag hade kommit upp till en hyfsad vikt. Kan det vara så att fel diagnos gör att jag fortfarande har kvar de här problemen? Jag vet att man inte ska gräva i det förflutna men man undrar ju...
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar