Från en jobbig dag till en underbar kväll.

Idag kände jag mig ångestfylld redan från morgonen, det höll i sig i skolan och när jag kom hem igen. Förväntansångest är verkligen jobbigt. Men så, vid 5 fick jag en ordentlig ångestattack. Det var hemskt. Jag grät, darrade i hela kroppen och kände den välkända kalla skräcken i hela kroppen. Jag ville bara hem. Men jag åkte inte hem, jag lät min kille hjälpa mig genom attacken och det gick över. Efter det blev jag väldigt trött men efter en stunds vila mådde jag bra. Det var som om jag hade släppt ut all ångest under attacken. Helt plötsligt kände jag ingen ångest länge alls. Vi har lagat mat, kollat på let's dance och haft det mysigt och jag känner mig fortfarande lugn. Det är underbart!

Puss Emma

Hemifrån

Nu bor jag med min pojkvän i en lägenhet som vi lånar. Det är lite annorlunda men mysigt. Jag känner mig lite orolig. Jag är rädd att jag ska få en ångestattack och vilja åka hem... Det är lite konstigt det där, att jag vill åka hem när jag får ångest. Vad är det för logik i det? Det är inte familjen som är den största anledningen till att jag vill hem utan det är miljön. Jag vill hem till en bekant miljö och då känns det mycket bättre. En sommar klarade jag inte att följa med till Skottland men jag klarade att bo hemma ensam med min pojkvän medan min familj var borta. Är inte det mystiskt? Att jag känner mig tryggare med att stanna hemma medan alla är borta än att åka med och vara tillsammans med familjen? Visserligen hade jag ju min pojkvän men det var nog första gången jag var så långt ifrån familjen.

Ja, jag är väl inte helt logisk. För vad är det egentligen som är logisk med panikångest? Nej, jag ska ha en härlig vecka här och försöka ignorera alla dumma tankar. Hoppas att ni får en härlig natt! 

Kram Emma

9-årskris och feldiagnos

Hej.
Nu sitter jag på skolan och försöker plugga. Jag har lite ångest och hade helst velat åka hem, men jag vill inte åka hem till en tom lägenhet. Komplext problem det där. Vi har just haft en föreläsning om den så kallade 9årskrisen. www.ur.se beskriver den såhär:


Nioårskrisen

Handlar om: Krav och kompisar 
Orsak: När man nalkas mellanstadiet blir det uppenbart att kraven kommer att förändras dramatiskt. Tryggheten i skolan blir kamraterna, och det blir livsviktigt att passa in. Dessutom inser man att puberteten kommer att drabba en och det är skrämmande.


Det var i 9årsåldern som jag började få problem. Det var väldigt viktigt att ha en "bästis" och det som man hade haft innan kastades runt lite. Sedan jag var ca. 3 år hade jag haft en bästa kompis. Vi gjorde allt tillsammans och umgicks dag och natt. När vi började på mellanstadiet gled vi isär lite, hon fick en annan "bästis" och jag började umgås med andra. Även om jag hade vänner så gjorde det ont, jag tror att jag blev svartsjuk och kände mig sviken. Jag vet nu att även hon kände liknande och det var ingens fel att det blev som det blev, men jag tror att känslan av att inte riktigt passa in eller veta var man hör hemma gör de flesta väldigt sårbara. I kombination med andra saker som krav i skolan och liknande tror jag att jag fick någon slags identitetskris där jag inte visste vem jag var eller var jag hörde hemma.  


Mina "problem" visade sig i magont, ledsamhet, hjärtklappning, illamående, orolighet och viktminskning. Mina föräldrar blev såklart oroliga eftersom jag inte ville gå till skolan och över att jag mådde så dåligt. De tog kontakt med sjukhuset och de kollade om jag hade cancer, hjärtfel, laktosintolerans och gud vet vad. När allt som man kunde ha var uteslutet skickades jag vidare till BUP. Där fick jag diagnosen anorexi och blev anklagad för att gömma mat och att ha slutat äta för att jag tyckte jag var tjock. Jag blev behandlad för anorexi men ångesten la man inte mycket tid på. När jag hade gått upp till normalvikt släppte de mig.


Jag antar att psykologen jag hade gjorde vad hon trodde var rätt, men idag blir jag frustrerad över hur överkörd jag blev. Jag sa gång på gång att jag inte tyckte att jag var tjock och att jag inte gömde mat men hon misstrodde mig totalt. Jag kände mig missförstådd och ibland funderade jag på om jag skulle säga att jag tyckte att jag var tjock för att hon skulle bli nöjd. När jag något år senare kom tillbaka med mina kvarvarande ångestproblem var den psykologen förbryllad över vad jag hade fått för behandling eftersom "det var uppenbart att det var panikångest och depression som låg till grund för mina ätstörningar". Även om det var viktigt att jag skulle gå upp i vikt (jag jag var RIKTIGT smal) så skulle de ha lagt fokus på det bakomliggande problemet åtminstone när jag hade kommit upp till en hyfsad vikt. Kan det vara så att fel diagnos gör att jag fortfarande har kvar de här problemen? Jag vet att man inte ska gräva i det förflutna men man undrar ju...


Emma

Tänk vad lite kärlek kan göra

Idag har varit en fantastisk dag. Min pojkvän har kommit hem så vi har myst hela dagen, ja jag lider också av separationsångest så det var väldigt skönt ;) Faktum är att det var efter vi blev tillsammans som jag började må så mycket bättre som jag ändå gör. Innan det hade jag i perioder svårt att gå utanför dörren ens. Han ger mig den motivation och kärlek jag behöver för att orka kämpa. <3

Usch...

Jag kan inte sova. Alla tankar och all oro håller mig vaken.. hur kan det bli såhär? Hur kan jag på två veckor förändras från en lycklig och (hyfsat) obekymrad tjej till en paranoid, ledsen och oroad tjej? För det är så jag känner mig nu. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor... jag hoppas av hela mitt hjärta att det känns bättre när min älskade pojkvän kommer hem igen (han är bortrest) för jag är så fruktansvärt rädd för att falla tillbaka. Allt känns väldigt overkligt nu och jag känner mig väldigt ensam. 

Dock göras mig dagarna långa
ibland i min gröna berså.
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?

Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka, 
så bara till vardagsro.

Nils Ferlin

Emma

Bra dag

Idag har varit en bra dag. Jag har inte känt av några problem alls och har mått bra. Det kan bero på att jag har varit hemma också iofs, haha. I måndags fick jag en jobbig ångestattack på Göteborgs centralstation. Allt kändes väldigt overkligt och konstigt och eftersom jag var ensam hade jag inte riktigt någon att ta stöd av. Jag satte mig i ett hörn och andades lugnt samtidigt som jag försökte försökte följa kanterna på den stora tavlan med bussavgångar med blicken. Det är ett tips jag har fått av någon av mina psykologer genom tiderna. Det får en att fokusera på något annat. Det gick över till slut. Jag kände mig nöjd över att ha lyckats övervinna den. Men trots det har jag inte mått bra efter, istället har jag tänkt på att det kanske kommer tillbaka och haft en obehaglig känsla i kroppen sedan dess. Det är alltid förväntningarna på vad som kan hända som är värst, det är också de som leder till jobbiga situationer.

Men idag hade jag bestämt mig för att må bra och det har jag gjort. Jag vägrar låta ångesten styra över mitt liv som den har gjort i så många år. Jag styr över rädslan, den styr inte över mig.

Emma

Varför blogga?

Ja.. det frågar jag mig själv. Varför sprida ut detaljer av sitt liv till människor man inte känner? Jag har länge varit kritiskt till idén att blogga. Men sedan funderade jag på varför och jag kom fram till att det var för att jag var rädd. Rädd för att visa mig som jag är, rädd för att folk ska se mig annorlunda, rädd för att bli missförstådd. För jag kan ärligt säga att jag skäms för mina problem, jag skäms för att ha en psykisk sjukdom och jag skäms över att säga att jag äter medicin mot panikångest. Men varför skäms jag? Skulle jag ha skämts om jag hade haft ett fysiskt problem? Skulle jag skämts om jag hade haft kronisk värk? Jag tror inte det. Men lika lite som de som har kronisk värk kan jag hjälpa att det här har drabbat mig.

Jag är en lycklig människa. Jag har en familj som jag älskar och som bryr sig om mig, jag har en underbar pojkvän som är helt oersättlig och fantastiska vänner. Jag trivs på mitt jobb och i skolan och jag har stora drömmar. Ja, för det mesta är jag faktiskt lycklig. Så var kommer ångesten in? Varför känner jag mig ibland så ensam och varför låter jag ångesten lägga sig som en skugga över min lycka?

Jag har en förhoppning att den här bloggen ska leda till att någon annan känner sig mindre ensam. Även om det bara är en person så har det gjort skillnad. Jag hoppas också att den ska fungera som en information för de som lever med någon med panikångest i sin närhet. Kanske kan den skapa lite eftertanke och förståelse.

Emma