Kan man bestämma sig för att vara lycklig?

Ja, det tror jag faktiskt. Idag bestämde jag mig för att vara glad och ha en bra dag. Det betyder inte att jag inte har haft ångest, det har jag, men den har inte varit alls lika stark. När jag kände att ångesten kom accepterade jag att den fanns där och sedan lät jag den inte få något mer fokus. Istället valde jag att låta den finnas där, men inte förstöra min dag. Det är rätt häftigt vad man kan göra med tankarna, mycket har jag lärt mig med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Jag rekommenderar varmt till alla med panikångest att gå kognitiv beteendeterapi, faktum är att jag nog rekommenderar alla att göra det. Det har hjälp mig otroligt och det har gett mig verktyg till att hantera min vardag på ett mer önskvärt sätt. Innan jag började med kognitiv beteendeterapi hade jag samtal med psykologer som var mer psykodynamiskt inriktade. Det är klart att det är insiktsfullt att gå igenom barndomen och försöka ta reda på vad som kan ha orsakat mina problem men det tar oftast tid. Tid som man inte känner att man har när man mår dåligt. På lång sikt kanske det är bra att hitta en orsak till problemen men under tiden behöver man konkreta verktyg att arbeta med, det fick jag med kognitiv beteendeterapi.

Självklart är det svårt att ändra sina tankar och sitt beteende och jag inser att alla dagar inte kommer vara lika bra som den här. Det är alldeles för ansträngande att vara lycklig varje dag men den här dagen har gett mig självförtroende tillbaka. Det är jag som bestämmer över min kropp, mina tankar och mitt liv. Jag har makten över det som är jag. Och det känns riktigt bra.

Kramar Emma

kärlek vs ångest

Den här helgen jag och M har varit borta har mitt humör och min ångest gått upp och ner som en jojo. Ena stunden har jag knappt kunnat gå för att jag har så mycket ångest och nästa stund har vi haft det jättemysigt och jag har känt mig helt lycklig av all kärlek. Jag är verkligen lättpåverkad nu... Men jag måste ändå säga att vi hade en bra helg, konstigt nog känns det värre att vara hemma igen. Med hemkomsten kommer alla krav, allt jag ska göra, allt jag bör göra, besvikelsen över det jag inte klarar av....

Ibland vet jag inte ut eller in. Ska jag pressa mig att åka till skolan och plugga för att allt ska vara så "normalt" som möjligt eller ska jag strunta i det och istället fokusera på att jobba med min ångest på andra sätt? Jag kan tänka mig att ångesten hela tiden kommer tillbaka för att jag har så höga krav på mig själv, inte minst när det gäller skolan. Är det då kanske bättre att lägga det kravet på is eller är det bara en ursäkt för att slippa utsätta mig för situationer som framkallar ångest? Ambivalens när den är som bäst... Nu ska jag ut och gå med pappsen. Måste jag inte gå ut så får jag hitta andra sätt att komma utanför dörren på. ;)

Kram Emma

Tufft..

Jag har haft det ganska tufft de senaste dagarna. I onsdags var jag inne på skolan och pluggade och tog en fika med en vän. Så helst plötsligt får jag helt sjukt mycket ångest. Jag försökte kontrollera det och vi rörde oss mot stationen för att jag ska kunna komma hem. I någon slags dimma lyckas jag ringa min pojkvän som också är i närheten. Tillsammans sätter vi oss på tåget hem och det är här det underliga är. När jag åker hem brukar ångesten släppa lite för att jag vet att jag snart är hemma. Men det gjorde den inte. Den var kvar och jag fick hålla i mig själv för att inte trycka på nödstopp och springa av tåget, var jag nu skulle springa... När vi till slut skulle av tåget hemma fick M leda mig för att jag inte skulle ramla ihop. Jag var så skakig och jag var tvungen att sätta mig i trappan på perrongen. Jag ringde mamma och hon körde för att hämta mig. Väl hemma hade inte ångesten heller släppt och jag la mig på sängen med hopp om att den skulle försvinna. Till slut började det lugna ner sig men hela kvällen var jag livrädd att det skulle explodera igen.

Det här var en hemsk känsla. Jag tror att ångestattacken höll i sig i nästan 2 timmar. Det är mycket. Jag har alltid på något sätt kunnat lugna mig själv med att det går över när jag kommer hem eller att det alltid går över. Men det här.... det tog lååååååååång tid innan jag var kontaktbar igen. Usch.. och nu är jag så rädd, jag har förlorat all den känsla av självförtroende som jag har lyckats skaffa mig. All min tro på att jag faktiskt KAN kontrollera det. Det är som om jag har levt i en dröm innan och nu kastats ut i verkligheten.

Igår åkte jag faktiskt in till Göteborg igen, bättre att hoppa på hästen med en gång. Jag klarade att vara kvar på det jag var tvungen att gå på men jag tvingade min älskade pojkvän att följa med mig på tåget hem för att det kändes som jag skulle dö om jag tog det själv. Usch.. det är inte jag. Att böna och be om att han ska följa med mig och gråta och vilja skrika. Det är hemskt när jag blir så skräckslagen att jag inte känner igen mig själv. Jag är inte Emma 20 år då, jag är kanske Emma 3 år. Idag har det känts lite bättre. Jag har inte varit i gbg men jag och M ska åka till hans sommarstuga för att vila upp oss. Den ligger en bit bort och jag är nervös, men jag hoppas att det ska bli en bra upplevelse för att kompensera upp de dåliga. Jag brukar trots allt må bra där.

Keep fighting.
/Emma

Ibland måste man bara bli arg

I torsdags var jag riktigt ledsen över att jag inte kunde gå på puben och att min ångest hindrade mig. På fredagen vaknade jag dock istället med en väldig irritation. Min pojkväns (Martin) pappa fyller 60 år och vi skulle ha en födelsedagsfest för honom idag en bra bit utanför mitt "trygghetsområde". Jag pratade med Martin och vi bestämde att vi skulle säga att jag inte kunde komma. Det gjorde mig om möjligt ännu mer besviken och irriterad. Jag satte igång och började städa och diskade våldsamt och smällde i dörrar och sedan bestämde jag mig. Jag gick till Martin och sa att jag visst ska gå på den festen, jag tänker inte låta ångesten styra mig. Så fort jag hade tagit det beslutet var det som all ångest försvann. Det var son jag tog kontroll över mina tankar.
Idag var vi på festen. Jag var rädd att jag skulle behöva åka hem och jag trodde att jag skulle få genomlida kvällen med massa ångest. Men det blev inte så, jag hade det jättetrevligt och även om ångesten tittade in ett par ggr så var den snabbt borta igen. Det känns SÅ skönt att ha en riktigt bra upplevelse efter flera dåliga.
Jag känner mig lycklig, nöjd och stolt över mig själv!

Kramar Emma

misslyckad..?

Jag har väldigt höga krav på mig själv. Jag vill vara duktig i skolan, på jobbet ha många vänner och vara en bra flickvän och dotter. Och jag känner ändå att jag ofta lyckas, men så kommer ångesten. Varför kommer den? Varför kommer den och förstör för mig när jag känner att jag är lycklig? Och varför känner jag mig så misslyckad så fort den kommer?

Igår skrev jag om kårpuben ikväll och jag kom fram till att det var ångesten som höll mig tillbaka. Så jag åkte in, jag kom en liten bit på vägen men det gick inte att ta sig ända dit. Ångesten var för stark den här gången. Det gör mig så ledsen. Jag är ledsen att ångesten berövar mig chansen att ha roligt. Jag är ledsen över att min pojkvän får åka dit ensam och att mina kompisar är där. Jag är rädd att förlora alla, det är nog det jag är mest rädd för. Jag liksom drar mig undan när jag har ångest, om inte bokstavligt så drar jag mig undan i mig själv. Jag vågar inte leva ut känslor och jag blir som ett levande spöke. Även om jag skrattar så är det bara en kompensationssida av mig för att jag inte kan leva ut det ordentligt. Jag vill inte att det ska bli så igen, men jag känner igen tecknen. JAg antar att jag borde sova så jag kanske vaknar på en bättre imorgon.

Godnatt /Emma 

Ångest eller ovilja?

Har ni tänkt någon gång på att det ibland kan vara svårt att avgöra om man avstår från något p.g.a. att det ger ångest eller om det helt enkelt är så att man inte vill? På torsdag har vi en kårpub på skolan och jag vet inte om jag vill gå på den. Om det är ångesten som gör att jag vill stanna hemma så kan jag inte skippa den. Ångesten ska inte få bestämma vad jag ska göra eller inte. Är det däremot så att jag känner att jag inte vill, för att jag är trött eller har mycket att göra tycker jag att det är helt ok att att stanna hemma. Jag måste baar komma på den verkliga anledningen till imorgon...

Kram Emma