Translate

tisdag 31 maj 2011

Mitt ångestprojekt

Tänkte bara visa hur det ser ut nu i rabatten jag försöker göra fin. Det är mitt lilla projekt nu när jag inte mår bra, lagom stort ;) 


Det ska komma upp anemoner, gladiolius och sommarslöja är planen :)

någon som vet var man kan gömma sig från ångest?

Idag är det jobbigt också... jag vet inte riktigt vad jag ska göra för jag mår inte bra hemma men jag är livrädd att åka någonstans också. Usch, jag hatar att må så här. Jag önskar att det fanns ett ställe man hade kunnat gömma sig för ångesten, få ta en paus från all oro. Men så är det inte tyvärr, så det är väl bara att härda ut...

måndag 30 maj 2011

avtrubbad

Usch nu känner jag mig riktigt avtrubbad och kall. Jag vet inte om jag gör det själv eller om det är medicinen. Ibland lyckas jag göra det själv för att jag är så rädd att få ångestattacker så jag stänger ute alla känslor. Jag hoppas nästan att det är jag själv som gör det för jag vill inte att medicinen ska få mig att känna mig helt avtrubbad. Det har jag redan haft en medicin som gjorde att jag kände mig som en zombie. Jag hoppas att det känns bättre imorgon, jag vet inte vad som är värst, en massa ångest eller inga känslor alls. Helst vill jag ha alla bra känslor och att typ rädslan är lite mer avtrubbad ;)

Det är dock skönt att veta att M inte kommer tillåta att jag blir så avtrubbad. Han märker det med en gång om jag är kall eller har "stängt av" mina känslor och han skulle aldrig tillåta att det var så i längden så då skulle han nog slänga medicinen, haha. Men han är verkligen gulllig. När man äter den här medicinen ska man vara försiktig med alkohol för man kan reagera mycket starkare och få mer ångest. Jag skulle vara försiktig med cipralex med men det var inte lika noga och det fungerade bra för mig i alla fall. Men i alla fall så pratade jag och Martin om det och jag sa att jag inte skulle sakna att dricka mig full så mycket som jag skulle sakna att ta ett glas vin till maten. Det registrerade han någonstans i bakhuvudet för idag kom han med 2 flaskor alkoholfritt vin som han hade kollat upp skulle vara riktigt goda, så jag skulle kunna ta ett glas vin till maten. Så fin <3

Alkoholfria viner från M <3

Venlafaxin: dag 8

Idag har jag höjt dosen av Venlafaxin och helt slutat med cipralex. Det har känts väldigt ostadigt idag. I morse var jag hos MP och jag hade så mycket ångest att vi tog en promenad istället för att sitta och prata. Det gav också massa ångest men det hjälpte faktiskt. Trots att jag hade så stark ångest så jag trodde att jag skulle falla ihop ett tag så la den sig till slut. Det var på ett sätt en skön bekräftelse att jag klarade att stanna i situationen trots allt.

Jag har sett till att vara sysselsatt så att jag inte ska ha tid att ha ångest idag så jag har planterat blommor med mormor som har kommit på besök. Jag hoppas att mina planteringar klarar sig så vi får en fin rabatt i år. =)
Det var rätt trevligt men nu känner jag att jag inte riktigt orkar göra något mer och då kommer också ångesten. Hoppas att det känns bättre imorgon.

Kram Emma

söndag 29 maj 2011

Kära mamma

Idag är det mors dag och alltså en bara dag att uppmärksamma mamma lite extra. Min mamma har idag haft en avslutningskonsert på sin oboe-helg. Oj vad mycket tid hon har lagt ner på den och oj vad hon har jobbat för att den ska bli bra. Och självklart blev det bra. Jag och pappa var och tittade på konserten och det var riktigt roligt att se så många talangfulla oboister. Mamma verkligen strålade efteråt, hon var nöjd och det ska hon vara <3 Ikväll ska vi överraska henne med god mat och efterrätt. Jag ska ut i regnet och plocka lite blommor innan hon kommer hem också. Här nedan tänkte jag skriva en liten hyllning till min mamma som JAG tycker är den bästa mamman på hela jorden.

Mamma
Tack för att du alltid finns där för mig, tack att du har gjort min och mina syskons uppväxt så behaglig. Tack för att du har kämpat med mig genom svåra tider även om jag vet att du har fått ge upp mycket själv. För varje gång jag har känt att jag har varit nära att ge upp har du orkat dra upp mig en gång till. Jag vet att det har varit tufft för dig med men gångerna jag har sett dig tappa tålamodet under de här 10 åren kan jag räkna på en hand. Du är världens bästa mamma. Jag älskar dig! 


Kram Emma

Ångestterapi


Jag har lärt mig att mitt absolut bästa knep för att övervinna ångesten är att den får konkurrera med en annan stark känsla. Det som fungerar allra bäst är ilska. Om jag blir riktigt arg kan jag använda styrkan jag får av den till att kväva rädslan. Jag är dock inte den som står och skriker och slår i dörrar även om jag tror att jag skulle behöva det ibland, så jag använder mig av ett annat sätt. Att sätta på RIKTIGT hög och arg musik och sjunga till för allt jag är värd. Då får man utlopp för känslorna utan att slå sönder hela huset. Testa, det fungerar! 

Stardust


Jag kollade precis på Stardust som gick på 4:an ikväll. Det kan vara en av de mysigaste filmerna jag vet, en riktig må bra-film. Det kan ha och göra med att den påminner mig om en väldigt speciell kväll för 3 år sedan också <3

lördag 28 maj 2011

hemmastudio

Jag har blivit riktigt sugen på att skaffa mig en "hemmastudio" som man kan spela in lite med. Är det någon som har några tips, vad jag har förstått så är det mikrofonen som är det viktigaste att den är bra? Jag behöver all hjälp jag kan få ;)



Studio Projects B3 
ca. 1500:-

Ibland känns det som om jag är på väg att sprängas i 1000 bitar
då är det skönt att du kan hålla ihop mig <3

onsdag 25 maj 2011

Dag 4: Venlafaxin

Idag är jag inne på fjärde dagen av min nya medicin. Det är tungt, jag har mått mycket sämre den här veckan. Det kan bero på att jag nu under upptrappningen äter en väldigt låg dos antidepressiva vilket gör att jag känner mig mer deprimerad och får mer ångest. Men det beror antagligen också på att bieffekterna är starkare nu när jag börjar med medicinen och en av bieffekterna är exempelvis ångestförstärkning. Konstigt att bieffekterna ofta är samma som det de ska hjälpa mot.

Speciellt söndag och måndag har jag känt att jag knappt har klarat någonting, jag har haft så mycket ångest att attackerna har avläst varandra och jag har suttit och skakat hemma i princip. Jag har bara velat att dagarna ska ta slut. Det är en hemsk känsla att lägga sig och vara rädd för att nästa dag ska vara samma pina. Men som tur är kan det aldrig pågå särskilt länge. Nu känns det som det blir bättre och bättre för varje dag. Det är inte bra och det är sämre än innan jag började med medicinen, men jag är vid gott mod :)

En sak som jag inte är vid gott mod med är dock mitt knä. Jag åkte in igår för att göra ett ultraljud på det. Jag fick en återbudstid för egentligen skulle jag inte göra det förrän 20:e juni och när jag var där sa läkaren att min sena inte såg helt normal ut i det knät. Han sa dock att det skulle dröja ett par dagar innan de hade hunnit titta på det ordentligt för att kunna skicka ett resultat till ortopeden. När jag kom hem ringde jag till ortopeden för att få en telefontid där de kunde säga resultatet och berätta vad vi ska göra med det. Det visade sig att det skulle dröja en till MÅNAD för att få det resultatet. Inte för att resultatet dröjer utan för att ortopeden inte har tid att ringa innan. Det är fasen otroligt. Snacka om effektivt eller? Jag bli galen. Det kommer dröja år innan jag får mitt knä fixat =(

Men, men jag får väl sätta upp mig på återbudstid ;)
Sov gott!
Kram Ema

söndag 22 maj 2011

mår bättre

Hej vänner!
Vill bara säga att jag mår mycket bättre nu. Jag fick en hemsk panikattack och det tog ett bra tag att samla sig men nu känner jag mig ganska lugn. Ikväll kommer halva familjen som har varit på läger hem igen, det blir mysigt tycker jag :)

Igår var jag på apoteket och skulle hämta ut den nya medicinen. Jag var på apoteket i stan och det var sista gången jag går dit kan jag säga. De är oeffektiva och trots att det är lång kö så är EN receptkassa öppen och de sitter med varje person i 5-10 min. Jag skojar inte, jag trodde det var kunderna som var sega men det var personalen som inte kunde hitta rätt medicin på datorn och gick runt och letade efter medicinen samtidigt som de stannade och pratade med kollegor. Nej, jag vet inte men jag tycker inte det är första gången det är så där. Tacka vet jag apoteket hjärtat på kungsmässan. De är professionella och effektiva utan att för den delen vara stressade. De har ett bra och effektivt system helt enkelt. Jag vet inte om skillnaden beror på att det ägs av olika företag (apoteket i stan är medstop) eller om det beror på miljön på arbetsplatsen. I alla fall vet jag var jag kommer gå för mina framtida medicinköp .

Kram Emma
usch jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så ångestfylld så jag vet inte vad. Jag är helt livrädd och jag känner inte att jag klarar av att göra något. Jag vet verkligen inte hur jag ska få det att gå över. Jag vet att jag sa att jag skulle klara några dåliga dagar men nu är det så hemskt så det inte känns som jag klarar en sekund till. fan fan fan

lördag 21 maj 2011

nertrappning

Jag började trappa ner cipralex för bytet till venlafaxin och innan har det inte känts så stor skillnad men idag känns det verkligen skillnad. Jag är mycket mer orolig och skakig än vad jag har varit innan. Men men, imorgon blir det första dosen med venlafaxin så det ska bli intressant att se hur jag reagerar på det. Några dåliga dagar kan jag stå ut med men jag hoppas att det blir bättre i längden iaf :-)

Nu längtar jag ordentligt till sommaren så ni får en liten sommarbild. Vissa dagar kan man bara njuta av livet, passa på!

Många kramar 
Emma

torsdag 19 maj 2011

otrevliga påminnelser

Igår hade jag några riktigt effektiva timmar. Jag ringde ortopedmottagningen och satte mig i kö så jag skulle kunna få en tidigare tid om någon skulle lämna återbud, jag ringde vuxenpsyk och krävde att jag skulle få prata med en läkare samt ringde kronofogden och brottsoffermyndigheten för att få lite klarhet i vissa saker.

När det gäller vuxenpsyk så går jag hos en läkare där men hon har varit bortrest och sjuk så hon har varit borta i 2 månader och är fortfarande inte där. Vi hade kommit överens om att jag skulle byta medicin och hur det skulle gå till och allt, men vi ville inte göra det precis när hon skulle resa bort så vi väntade. Det är bara det att när man väntar så känns det inte riktigt som man kan göra något under tiden. Jag vet att jag kan öva på saker men det har känts som om jag har behövt det här medicinbytet för att orka ta tag i det ordentligt. Börja om på ny kula liksom. I alla fall så gjorde samtalet skillnad för min terapeut tog på sig att leta fatt på en läkare som kunde skriva ut medicinen och berätta exakt hur jag skulle göra bytet. Det var egentligen inte hennes jobb men hon tyckte verkligen att det behövde hända något nu. Hon ringde mig imorse och jag börjar trappa ner cipralex redan imorgon, underbara människa. Det känns väldigt skönt att det händer något för det känns som jag har stått stilla så länge. Det är bara jobbigt att man ska behöva ringa och tjata själv, jag tycker att det är mottagningens uppgift att ordna med en annan kontakt om det är någon som är borta så länge. Men så är det väl aldrig.. man måste vara frisk för att få vara sjuk heter det väl ;)

Varför jag var i kontakt med kronofogden är inte för att jag har stora skulder utan för att jag var med om en otrevlig sak för ungefär 4 år sedan. Jag vet inte om jag vill gå in på det exakt men i polisanmälan stod det försök till våldtäkt och i rättssalen blev det sexuellt ofredande och olaga frihetsberövande. Domen blev tillslut bara sexuellt ofredande men jag fick ett skadestånd på 11 000:-. Av de har jag fått ut ungefär 4000 eftersom kronofogden för ett år sedan gjorde bedömningen att han inte kunde betala mer för tillfället. (Han hade fler att betala till också) Jag tänkte inte på det då men när jag läste häromdagen att en massa aldrig får ut sina skadestånd kände jag att det var dags att ta tag i det. Jag fick efter många samtal senare reda på att jag skulle fylla i en blankett och skicka in tillsammans med domen till brottsoffermyndigheten för att få mina pengar. Hade vart bra att veta innan men ja ja, man kan inte förvänta sig att man ska få veta något. Undrar man något får man ta tag i det själv... =P Men i alla fall, den lilla blanketten som jag skulle fulla i visade sig vara 4 sidor lång och ganska komplicerad. Den krävde också information så jag var tvungen att läsa igenom polisanmälan och domen igen. Jag har inte lidit så mycket som man skulle kunna tro av den här händelsen men även om det var 4 år sedan så kände jag ett starkt obehag av att läsa om det igen. Det känns långt borta men jag kunde verkligen känna alla känslor när jag läste om brottet. Obehaget i början, den totala skräcken men också ilskan och beslutsamheten.

Av någon anledning så fick jag inte panik, även om jag även då hade panikångest. Man kan ju tycka ett sådant tillfälle borde framkalla det om något. Men jag blev arg, fly förbannad faktiskt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag fan inte förtjänar det, att jag redan har varit med om så mycket och att det skulle förstöra mig totalt om han lyckades. Jag blev så arg att det enda jag kunde tänka på var att skada honom så mycket som möjligt för att kunna ta mig därifrån. Han höll fast mig bakifrån och händerna var det enda jag kunde komma åt så jag tänkte att om jag nyper honom tillräckligt hårt kanske han släpper. Det var inte det som gjorde att jag kom undan utan andra lyckliga omständigheter men jag fick se bilder på hans händer på rättegången och shiiit. Jag hade nypt med naglarna så hårt att han hade djupa, blodiga märken på båda händerna. Adrenalinet gjorde mig verkligen starkare än jag trodde för jag hade ingen aning om att man ens kunde göra sådana märken med naglarna.

I alla fall, den här historien hade jag helst sluppit och det är obehagligt att tänka på vad som kunde ha hänt men det gör mig nästan lite stolt också, konstigt va? Men om någon hade frågat innan hur jag skulle reagera hade jag nog sagt att jag skulle få panik, men det fick jag inte. Ilskan gjorde att jag helt glömde av att vara rädd och det var först efteråt jag fattade och bröt ihop för jag tänkte på vad som kunde ha hänt. Jag tror att alla är starkare än man tror. Ibland måste man bara gå igenom hemska saker för att få reda på det.

Kramar Emma

måndag 16 maj 2011

Födelsedagsfirande

Idag fyller M 22 år! Grattis älskling! <3
I morse överraskade jag och hans föräldrar honom med sång och frukost och lite senare fick han min present. En fin klocka fick han. Snygg va? :)
   
Calvin Klein Deluxe
Lite senare åkte vi och köpte tillbehör till en tårta som vi bakade. Riktigt smarrig blev den. Vi har talang för det där.

Eftersom jag inte har skrivit på ett tag ska jag berätta lite mer om hur jag har haft det. I fredags var det konsert på teatern. Jag satt i orkestern och spelade medan Niklas Andersson sjöng. Det var riktigt jobbigt innan men när jag väl satt på scen och hade kommit in i musiken så var det riktigt härligt. Jag var stolt över att jag klarade det och jag kunde njuta av musiken och situationen. Det var flera som var där och lyssnade men bland annat var min faster där. Det var väldigt roligt att se henne. Det har alltid känns som att hon har funnits där för mig, som om vi har haft en lite speciell relation ända sedan jag var liten. Det kanske beror på att hon är min gudmor, även om hon kanske inte riktigt lärt mig om Gud (haha) så har hon varit ett stöd i svåra tider även om hon kanske inte alltid har vetat om det. Tack Maria. 

I lördags skulle jag på bröllop men jag kom aldrig dit. Jag fick så stark ångest när vi åkte att vi var tvungna att vända. Det var sjukt tråkigt för jag hade verkligen sett fram emot det, jag älskar ju bröllop. Dessutom har jag hört hur vackert det här bröllopet var. Jag hoppas att ni vet att jag verkligen ville vara där och jag önskar er all lycka i framtiden tillsammans <3

Imorgon ska jag till MP och prata, det ska bli skönt för det är väldigt mycket upp och ner känns det som. Nu väntar jag på mitt medicinbyte men eftersom min läkare har varit bortrest och nu är sjuk så kan jag inte göra det än. Det känns väldigt segt och jag känner att jag vill komma igång med allt, starta på ny kula liksom. Nu känns det mer som om jag står och stampar på samma ställe. En annan sak som går långsamt är utredningen om mitt knä. Jag fick en fraktur i höstas och jag har fortfarande ont så jag har fått gå tillbaka till läkaren. De tror att jag har en broskbildning där skadan var och jag ska göra ett ultraljud för att bekräfta det. Det är bara det att det tog 2 veckor att komma till läkaren, 1 månad att få tid till ortopeden och nu har det tagit 5 veckor att få tid till ultraljudet. Eftersom jag redan har gått runt och haft ont länge så känns det väldigt segt att bara vänta. Lär väl ta ännu längre tid om det blir frågan om en operation också. Det verkar som om jag får stå ut med både ångest och knäont ett tag till. 

Hoppas att ni har haft en bra helg och så håller vi tummarna för en härlig vecka :)
Kram Emma

lördag 7 maj 2011

Kvällen är din!

Måste bara säga hur mycket jag älskar den nya satsningen på tv4 "Kvällen är din". Det är så härligt att få se människor som har kämpat i livet få sin största dröm uppfylld. Det är lite annorlunda från alla andra ytliga program med poängsättning och utröstning. Visst, sådana kan vara underhållande med men det behövs verkligen en motpol och det tror jag flera kanaler har förstått. Även tv3 har ett program som jag tycker är fantastiskt. "Det blir bättre" handlar om svenska kändisar som berättar om sina svårigheter och hur de har kommit över dem. Det är verkligen inspirerade. Fler sådana program till folket :)

fredag 6 maj 2011

övertro på mediciner?

Min fråga idag är om vi i Sverige har en övertro på mediciner och diagnoser? Visst är det bra med diagnoser som gör att människor kan få hjälp som passar just dem, men ibland tror jag att det gör att man mer och mer delar in människor och ser det sjuka istället för det friska. Men för att man ska bli "frisk" så måste såklart det sjuka behandlas och det gör det allt som oftast med hjälp av mediciner även om det kanske inte är det man behöver mest.

Jag har fått gå igenom många medicinbyten under mina år. När jag var 9 år fick jag en ångestdämpande medicin som kallas zoloft. Den hjälpte lite tror jag men jag fick mina ångestattacker ändå och jag behövde något som jag kunde ta till när det var som värst. Jag fick då atarax utskrivet som gjorde mig fruktansvärt trött så det var bara en medicin jag tog till i nödfall. Jag åt zoloft i kanske ett år och sedan tyckte de att jag började må bättre så de tog bort medicinen och jag behövde inte längre komma på besök på BUP. Självklart dröjde det inte länge förrän jag fick ett återfall och återigen satte man in zoloft eftersom den hade fungerat bra. Den fungerade faktiskt bra ett tag och jag mådde bättre, men sedan började jag än en gång må sämre och jag funderade över varför den hade fungerat så bra ett tag men att den nu fungerade så dåligt. Jag frågade om man kunde bli immun mot medicinen men det slog läkarna bort med en gång, kanske var det så att den aldrig hade funkat, att det bara var placebo. 

Jag fick byta till en medicin som fokuserade mer på ångesten eftersom zoloft även var stämningshöjande. Jag fick en medicin som hette Remeron. Den tiden när jag åt remeron kan vara det värsta halvåret i mitt liv. Jag fick inte längre ångestattacker och den vardagsoro som jag hade känt försvann till stor del. Det låter bra eller hur? Men det var inte bara mina rädslor som blev bedövade. Bedövade blev också alla mina andra känslor. Jag kände inte glädje, inte sorg, inte ilska. Jag som alltid har gråtit till sorgliga filmer kände nu ingenting. Ibland kände jag att jag ville gråta, att jag ville skratta men jag kom knappt ihåg hur man gjorde. Det är nog också den tiden i mitt liv som jag tror att jag har varit mest självmordsbenägen. Jag gjorde aldrig något riktigt illa med mig själv men jag letade så desperat efter ett sätt att känna igen och jag kunde inte ens känna mig rädd för döden. Jag är dock glad att jag insåg att det var medicinens fel att jag kände som jag gjorde och att jag klarade av att övertala läkarna att avbryta behandlingen. Efter den här perioden var jag ungefär 13 år och fast  besluten att aldrig mer ta någon medicin i hela mitt liv. Jag levde hellre med ångesten än att inte känna något alls. Jag kände mig levande igen. 

Efter några år med hanterbar ångest föll jag dock tillbaka igen. Den här gången minns jag hur jag inte kunde ta mig upp för trappan till psykmottagningen för att jag var så rädd för att vara "låst" i ett rum och behöva sitta och prata. Eftersom jag inte kunde ta till mig någonting på de här samtalen var jag helt enkelt tvungen att ha en medicin som hjälpmedel. Jag fick citalopram som fungerade hyfsat men som inte gav tillräcklig effekt. Efter några år med citalopram fick jag en ny läkare, Fredrik, som var helt nyutexaminerad läkare. Det var verkligen en frisk fläkt, han var så ivrig och fast besluten att hitta en medicin som passade mig. Vi bytte till en medicin som var som han sa en förädling av citalopram, cipralex. Efter lite dosändringar hittade vi rätt och jag mådde snabbt mycket, mycket bättre. Cipralex är en depressionsmedicin lika mycket som en ångestmedicin och eftersom jag var väldigt deprimerad hjälpte den bra. I flera år mådde jag fantastiskt och aptiten på livet var fantastisk. 

Nu känns det lite som jag är tillbaka där det började. Nu i min senaste downperiod känns det inte som medicinen som jag tyckte var så fantastisk hjälper alls och än en gång är vi inne på diskussionen att byta medicin, den här gången till venlafaxin. Jag har ingen aning om hur det kommer att fungera och egentligen vill jag inte vara beroende av en medicin, det är bara så svårt att klara det ensam. Men en sak funderar jag på, om man inte kan bli immun eller i alla fall påverkas mindre av ett läkemedel över tid, hur kan det då vara så otroligt stor skillnad? Är anledningen att jag blev snabbt frisk den våren inte alls att jag bytte medicin utan att jag blev tillsammans med M och att all härlig kärlek drog upp mig? Och om allt ändå är placebo, vad hjälper det om jag byter? Och framför allt, om resultaten är så osäkra, varför kan man inte finansiera metoder som faktiskt också är visat positiva som exempelvis motion och avslappning lika gärna?

Jag antar att min text låter väldigt negativ men jag har trott på mediciners hjälp länge och det är inte förrän på sista tiden jag har börjat fundera i de här banorna. Vad tycker ni själva? Några som har positiva eller negativa upplevelser av antidepressiva elelr liknande mediciner? 

Många kramar 
Emma

måndag 2 maj 2011

efter solsken kommer regnet... eller var det tvärtom?

Den här veckan har i det stora hela varit fantastisk. Jag har mått väldigt mycket bättre än vad jag har gjort innan och framför allt har jag lyckats få stunder på dagen då jag inte har haft någon ångest. Att gå omkring med konstant ångest är så uttröttande. Jag hade en härlig valborg med goa vänner och grillning. Lugnt, mysigt och roligt. Jag fick dessutom fart på mig själv och städade hela rummet. Det tog tid för jag har inte riktigt orkat ta tag i det på den senare tiden.

Tyvärr bröts den bra trenden idag. Jag fick fruktansvärd ångest idag på jobbet. Det började med en ångestattack som var ganska kort och som gav med sig ganska snabbt. Det gjorde att jag kände mig lite stolt för jag hade lyckats hantera den. Men efter det kom det attack efter attack. Jag hann inte andas innan nästa ångesthöjning kom. Usch det var som om jag var i ett vakuum. Det enda jag kunde göra var att försöka behålla lugnet så mycket att kunderna inte såg det men fy fan. Jag fick sätta mig på huk och låtsas leta i pärmar ett tag. Jag klarade det och stod ut för jag var tvungen men jag var så skakis och trött i huvudet så det vart inte sant. Det släppte inte när jag kom hem heller. Det har aldrig varit såhär illa på jobbet innan så jag hoppas verkligen det var en engångsföreteelse.

Det är svårt att säga vad som gör att man får de här fruktansvärda dagarna. Idag var jag väldigt trött, jag festade inte igår utan åt middag och drack 2 glas vin i extremt långsam takt så jag tror snarare att det var att jag sov lite dåligt inatt. Jag är säker på att det hade en del att göra med att jag inte åt lunch innan. Jag måste äta regelbundet annars sätter de saker som skapar min ångest igång så som yrsel som skapar en overklighetskänsla. Hela ångesten är ju en överreaktion på kroppsliga symptom som alla har men som andra inte ens märker att de har. Det kan också vara tankar som leder till ångest och kroppsliga symptom men ofta är det symptomen som börjar först. Jag funderar på om jag ska sluta dricka alkohol helt ett tag, jag vet inte om det hjälper men jag vet att många med panikångest slutar att dricka alkohol helt för att konsekvenserna är för stora. Man mår bra under tiden men dagarna efter när det bryts ner mår man tydligen väldigt mycket sämre. Någon som har någon erfarenhet om det här? Men men, i vilket fall som helst kommer jag få sluta helt med alkoholen om jag byter medicin i alla fall. Jag är lite tveksam till att byta medicin, har inte haft så bra erfarenheter av det innan men det kanske behövs. Jaja, jag skriver mer om det imorgon för det känns som det kan bli ett lika långt inlägg till. ;)

Sov gott! Kramar!
Emma