Att känna sig som en börda

Ibland känner jag mig verkligen som en börda för alla. Som om jag förstör mer än jag bidrar. Jag vet att jag kräver mycket av min omgivning och det påpekar vissa också. Framför allt känner jag mig som en börda för mina föräldrar eftersom de inte kan göra allt de vill för att jag är beroende av att de är i närheten och kan hjälpa till. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli lämnad ensam...

Jag vet att de också blir trötta och jag vet att de dels inte kanske menar allt de säger och dessutom att jag övertolkar allting och gör små saker till stora grejer. Jag kommer ihåg när jag var hos MP och pratade om en sak som jag har burit med mig som jag verkligen har mått dåligt över. Det var en gång för kanske 5 år sedan när jag bråkade med pappa. Jag sa typ: "Det känns som ni inte orkar längre, som om ni har gett upp" och då svarade han: "Nej, jag orkar inte längre."

Även om allt löste sig har det ändå gjort mig ledsen för jag har tolkat det som om han sa "Nej, jag orkar inte med dig längre". Men när jag pratade med MP så stoppade hon mig och sa: "Men vad sa han egentligen? Det är du som har tolkat det som om han inte orkade med dig längre. Det sa han aldrig. Han sa att han inte orkade, han kan ha menat att han inte orkade med din ångest och hur många gånger har inte du känt att du inte orkar med ångesten mer? " Och det var faktiskt då, 5 år senare som jag insåg att jag hade tolkat hela situationen fel. Fatta att det ska behöva någon som säger till en att man har övertolkat.

I alla fall är jag väldigt bra på att trycka ner mig själv, så det behövs liksom inte andra som trycker ner mig. Jag hatar att vara beroende av andra människor men jag är så fruktansvärt rädd för att bli lämnad. Jag litar inte ens på att min familj ska orka med mig om jag är för "jobbig" och det krävs ganska mycket för att någon ska överge sina barn.

M sa en sak ikväll som var väldigt smart och som fick mig att må lite bättre så jag citerar så gott jag kan ;)

"När man skaffar barn tar man en risk, man vet aldrig hur det kommer bli. Om man får ett barn som är förståndshandikappat så förbereder man sig på att man kommer behöva ta hand om den här personen tills man dör, men man gör det, man anpassar sig. Om man bara har förväntat sig att få perfekta, problemfria barn är man inte redo att bli förälder. För det är så det är att vara förälder, man kan behöva hjälp men man överger aldrig sitt barn."

Tänkvärt och fint eller hur? Han kommer bli en bra pappa en dag :) I alla fall får det mig att känna mig lite bättre till mods, jag tror inte att mina föräldrar kommer lämna mig i det närmaste i alla fall, även om jag är jobbig ;)

Nu är det verkligen dags att sova så godnatt <3
Kramar Emma