Ibland kan jag känna att livet är så orättvist, så kändes det verkligen igår kväll. Jag kan inte sluta tänka på hur mitt liv var innan och hur mycket jag missar av livet i de här dåligt perioderna… det gör mig riktigt ledsen. När jag har tröttnat på att gråta över det kan jag komma in på hur andra människor har det. Jag kan känna sådan avundsjuka på människor som har ”vanliga” problem och som ändå fungerar. Jag kan bli så bitter när jag ser alla statusuppdateringar på facebook om vänner som åker utomlands, som kan sätta sig på ett plan med kompisar eller pojkvän och åka till ett varmt land och bara njuta. Det kan inte jag…inte ens i mina ”bättre” perioder har jag kunnat det.
Jag VET att det är fel att känna så och jag VET också att jag inte ska jämföra mig med andra människor men ibland är det så svårt. Så svårt att hålla humöret uppe och så svårt att känna att det på något sätt finns en mening med allt det här. Jag vill verkligen visa den starka sidan av mig men ibland går det inte att vara stark.
Efter att ha rullat mig i självömkan ett tag tog jag en promenad, halv ett på natten. Det var skönt att känna hur vinden svepte bort alla tårar och jag kände mig nästan lugn. Jag fick någon känsla att jag inte orkade bry mig. Om jag dör så dör jag, om jag lever så lever jag. Och jag överlevde även den promenaden.
Nu känns det i alla fall som om energiförrådet är lite påfyllt igen. Jag tänker komma tillbaka och jag tänker må bra igen. Vissa har sagt att jag är stark, men jag känner mig verkligen inte stark. Jag måste bara göra det jag kan för att leva. Att sitta låst i hemmet med rädslan är inget liv, det är bara överlevnad.
Don’t be afraid of death, be afraid of the unlived life.
Kram Emma
Kära söta du, jag håller verkligen med dig om att det är orättvist. Och svårt att förstå. Du är kanske bra på att dölja hur du har det för du framstår verkligen som en öppen och oerhört begåvad person. Din rädsla märks inte och din prestation som värdinna på Elins och Tobias bröllop vittnade om stort mod! Men du har kanske allt detta i samma paket? Jag tror vi har det här lite i släkten. Jag har en släng av depressioner ibland och det vet jag fler som haft. Inte är det väl något tröst precis men jag känner verkligen för dig och hoppas du hittar en metod/behandling/medicin som hjälper dig. Massa faster-kramar! /Maria
SvaraRaderaTack Maria! Det värmer verkligen. Jag tror att jag har blivit väldigt bra på att dölja hur jag mår, men ibland mår jag riktigt bra också. Ofta så mår jag bättre när jag är med folk och gör saker, men ändå drar jag mig undan när jag mår dåligt. Det blir som dubbel bestraffning ;)
SvaraRaderaDet visste jag inte men det var intressant att höra. Jag tror att det lite ingår i samma paket. En konstnärs själ eller hur? haha Nej men jag jobbar hela tiden på att det ska bli bättre och det blir det till slut, jag önskar bara att jag kan hålla mig borta från det sen.
Massa kramar!