Kontrollfreak

Jag är verkligen ett sjukt kontrollfreak. Jag är helt säker på att det är det som gör att de här problemen blir så stora. När jag har ångest vill jag alltid lösa det själv, jag stänger ut alla andra och vågar inte släppa fram några starka känslor. Jag är helt säker på att det gör att jag mår sämre. Jag tror på något sätt att om jag inte visar det så finns det inte, men det gör egentligen bara att människor som är nära uppfattar mig som kall eller ointresserad.

Det bästa sättet att strida mot ångesten är med hjälp av känslor som är lika starka som rädslan. Det kan vara lycka, ilska eller till och med sorg. När man är lycklig känner man att det inte spelar någon roll om man känner sig lite konstig för man är så glad ändå. När man är arg kan man vända ilskan mot ångesten och kämpa mot den. Att vara ledsen kanske inte känns som en lika självklar metod, men att gråta gör att spänningar släpper så man kan slappna av lite. Dock är att vara deprimerad och sorgsen utan att gråta i princip samma sak som att stänga av. Det är ingen bra metod.

Men varför gör jag inte det? Varför strider jag inte mot rädslan med andra känslor? Jag är så rädd att om jag släpper fram andra känslor så kommer rädslan också släppas fri, jag vill ha den under kontroll. Jag vill ha min kropp, mina tankar och mina känslor under kontroll. Därför stänger jag av. Det är bara det att då är det kaos i huvudet även om det ser bra utsidan. Fruktansvärt. Jag antar att jag inte vill att någon ska se den "mörka sidan av mig". Jag vill inte förstöra någons humör eller att någon ska tycka synd om mig... ja, jag vet. Jag förstör antagligen ingens humör för att jag säger att jag har ångest men jag tänker inte logiskt när jag mår dåligt.

Allt det här är jag medveten om nu i efterhand men det är svårt att inse när man verkligen gör det. Tur att M finns som alltid märker när jag "stänger av" och drar upp mig igen och tvingar mig att känna. Men jag är ett kontrollfreak och det tror jag att de flesta med de här problemen är. Hade man inte varit rädd för att förlora kontrollen över sig själv till rädslan hade aldrig rädslan kunnat växa sig så stor.


Sov gott vänner!
Kram Emma