mer eller mindre krav?

Jag skrev att jag skulle skriva om krav för några dagar sedan men jag har inte känt att jag har haft lust att skriva på några dagar nu, men nu känner jag mig redo. Jag har mått dåligt sedan i onsdags, jag tror att jag har fått en massa förväntansångest för att jag fick en ordentlig ångestattack då. Det gör att jag inte riktigt kan slappna av och känner mig spänd som om jag väntar på en katastrof. Det är jättesvårt att komma iväg och göra något men det är svårt att sitta hemma också. Jag tror att jag mår sämre nu också för att mamma är bortrest, inte långt och hon är hemma imorgon på eftermiddagen men jag har förutom alla andra problem en väldig separationsångest och det är nog mest mina föräldrar som råkar ut för det...stackarna. De är underbara mina föräldrar <3

Men tillbaka till krav. På kvällsöppet i onsdags pratade de bland annat om uppfostran och hur mycket krav man ska ställa på sina barn. Curlar svenska föräldrar för mycket för sina barn eller mår barnen egentligen bättre av att föräldrarna mer bestämmer vad de ska göra och ser till att de gör saker som de inte tycker är så roliga att göra just då men som kommer löna sig i framtiden? De tog upp "Tigermamman" som när hennes döttrar var 5 valde ut att de skulle spela fiol och piano och tvingar dem att öva 3 timmar om dagen. Jag inser att hon är lite extrem men å andra sidan kan jag se speciellt inom musik och idrott hur kanske föräldrarna vill mer än barnen. Jag tänker på exempelvis suzukiundervisningen. Det innebär för de som inte vet att barnen börjar spela ett instrument väldigt tidigt (ofta 4-5 år) och har med sig föräldrarna på lektionerna så att de ska kunna hjälpa och öva med barnen hemma sedan. Idén är bra men det känns som flera föräldrar som sätter sina barn i den undervisningen förväntar sig att deras barn ska bli världsmusiker och det måste leda till en massa krav på barnen. För det första kanske man inte vill det och för det andra räcker det inte med hysteriskt mycket övning, man blir ALDRIG en riktigt bra musiker om man inte har musikaliteten och viljan. Och framför allt viljan tror jag är ett problem i de här sammanhangen, visst kan man med tiden utveckla en vilja men det känns nästan som om man måste ha visat något intresse redan innan om det ska bli riktigt bra.

Jag började spela fiol när jag var 8 år för att jag själv ville det. Visst har mamma och pappa sagt åt mig att öva när jag hellre har velat titta på tv men då var ändå valet att spela fiol mitt och även om jag inte tyckte det var värt det just då var det värt det när jag kom till lektionerna och kunde styckena. När jag gick på högstadiet fick jag en riktig svacka i fiolspelet. Jag kände att jag inte utvecklades och ville sluta men då sa mina föräldrar att jag skulle fortsätta i en termin till, om jag efter den terminen fortfarande ville sluta skulle jag få det. Då kände jag mig irriterad att de bestämde om jag skulle spela eller inte, men nu är jag så fruktansvärt glad att de gjorde det. Efter den svackan utvecklades jag riktigt snabbt och helt plötsligt var det fruktansvärt roligt att spela igen. Så, jag tror att man inte kanske alltid är så uthållig som barn och tonåring och då kanske föräldrarna behöver ställa lite krav, men jag tror aldrig att man ska tvinga sina barn att göra något de inte vill för det blir nästan alltid fel. Dessutom tror jag att föräldrarna nästan behöver finnas där för att få barnen att känna mindre krav i ett samhälle som jag upplever ställer mer och mer krav på hur man ska se ut, hur man ska vara och hur man ska prestera. Titta bara på all reklam och Jan Björklunds elitsatsningar på skolan. Sjukdomar som depression och panikångest ökar bland barn och ungdomar och något som jag tycker mig känna igen hos många, däribland mig själv, är att man känner sig otillräcklig och inte lever upp till de krav som man anser att man behöver leva upp till.

Så, jag tror inte att det behövs elitsatsningar på skolan. Jag tycker att det behövs mer fokus och tid till de enskilda eleverna i klasserna och jag tror inte att vi ska gå tillbaka till katederundervisning som bara passar en del av eleverna. Vill vi ha ett fåtal nobelpristagare eller vill vi ha ett samhälle som utvecklas i stort och som mår bra? För det känns inte som om vi går åt rätt håll...

Kram Emma