Det kanske inte är den slutgiltiga vinsten mot ångesten men idag har känts som ett stort steg i rätt riktning. Jag har sjungit med Vocalis i Tölö kyrka och var en av solisterna. Jag har haft sådan ångest över det här och jag har flera gånger funderat på att hoppa av, men jag klarade det. Jag hade fruktansvärd ångest och ville helst springa därifrån, men jag stannade och det gick bra. Under en trio var jag helt säker på att jag skulle svimma och jag var nog bara en sekund från att vända och gå därifrån men så tog jag tag i mig själv och tänkte "okej, om jag svimmar kommer jag inte att känna någonting så vad är det att oroa sig för? om jag svimmar så svimmar jag, då får det bli så men jag går inte härifrån"
Det kändes som en viktig del i kampen mot ångesten, jag kan ta tillbaka kontrollen fast jag tror att ångesten har tagit all kontroll. I alla fall såg jag den här konserten som en sak jag var tvungen att genomlida och jag hade inga förväntningar på att det skulle låta bra eller att jag skulle kunna fokusera på styckena egentligen, men jag hade fel. När jag gick upp för mina solon fick jag sådan fokus och även om jag kasnke inte hade full sinnesnärvaro hela tiden så blev det riktigt bra. Jag är stolt faktiskt, jag skötte mig bra :)
Kram Emma
Starkt jobbat! Till och med jag känner mig stolt :)
SvaraRaderaDuktig du är Emma =) Vi tänker på dig hela tiden vännen! Kram Annie
SvaraRaderatack joel! det är härligt att du kommenterar. blir alltid lika glad :) Och tack hoa annie! jag saknar er. ni är välkomna att hälsa på när ni har tid :) <3
SvaraRaderaHej Emma,
SvaraRaderaGooglade Tölö Vocalis och hittade din blogg. Tänk så mycket som man inte vet. Jag börjar undra om det var något som vi skulle förstått, om vi andra kunnat göra något. Vi märkte ju mest att du kom och gick lite som du ville och undrade varför. Du får gärna komma tillbaka, det skulle inte vara så dumt med lite förstärkning.
Hälsningar från den andra sopransolisten
Hej Annika! Vad roligt att du hittade hit ändå. Ja, jag förstår att det kan ha verkat konstigt och jag var nog mer rädd att ni skulle tycka att jag sket i det än att ni visste sanningen. Jag pratade med Mikael om det men jag tog aldrig upp det med kören. Jag tror faktiskt inte att jag hade orkat det då. Jag var fortfarande lite i en förnekelsefas och ville nog inte riktigt veta att jag mådde så dåligt som jag mådde.
RaderaJag kämpar fortfarande även om det är mycket bättre och jag har funderat över att börja i kören igen men jag tar en sak i taget och nu har jag precis börjat jobba lite på teatern igen. Om det känns bra kanske kören blir nästa steg :)
Kram Emma