Jag har vansinnigt höga krav på mig själv har jag märkt med allt jag gör. Jag har så svårt att bli nöjd trots att jag klarar så mycket. Den senaste veckan har jag känt att jag har haft mer ångest än jag har haft veckorna innan och framför allt har jag känt mig lite stressad. Det är nästan så att jag känner att ju närmare jag kommer mitt "gamla" liv desto räddare blir jag. Jag känner nog också att folk förväntar sig mer av mig och att gå bakåt i utvecklingen känns otänkbart. Men just eftersom jag känner så blir pressen så tung att bära.
Jag antar att det här är något jag borde ta upp på psykodraman imorgon och kanske är det också därför jag känner en sådan motvilja att gå dit. Jag stänger mig och ignorerar att jag mår dåligt och det har jag gjort många gånger innan och det är därför jag hamnar i den här sitsen. Det blir som en försvarsmekanism att om jag inte släpper fram känslorna så kan de inte ta överhanden. Men släpper jag inte fram känslorna så växer de bara.
Men som avslutnning på det här inlägget ska jag ta upp några saker som jag har klarat i veckan trots att jag inte har känt mig på topp för att jag själv ska kunna se dem och försöka känna mig nöjd.
- I måndags gick jag på bio trots att jag kände att jag hade en "dålig" dag och jag både klarade av att sitta kvar och se filmen och njuta av den.
- Igår kväll (tisdag) tog jag och M bilen till en kompis i Mölndal. Jag körde hela vägen både dit och när vi åkte hem klockan 1 på natten. Jag tycker både att det är obehagligt att köra någonstans då jag känner att situationen kan ge mig ångest och jag gillar inte att köra i mörker men det gick bra.
- Idag har jag inte heller haft en bra dag men jag och M gick ändå till Coop för att handla. Jag fick ångest i affären och fick stå stilla och andas ett tag men sedan fortsatte jag och vi handlade allt vi skulle och gick tillbaka.
Allt det här tyder på att det går framåt och att jag kämpar på bra. Jag borde verkligen känna mig nöjd... så varför gör jag inte det?
Kram Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar