Jag kan inte sova nu. Jag har för hemska tankar som plågar mig. Av någon anledning kom jag att tänka på min födelsedagsfest när jag fyllde 12 och trots att det var 9 år sedan så plågar det mig fortfarande.
Jag hade valt ut de killar och tjejer i klassen som jag tyckte var snällast och gav dem en inbjudan i skolan. Jag minns att en av killarna jag gav den till slängde den med en gång, i närmsta papperskorg. I alla fall så var det ingen som hade lämnat återbud och vi hade hyrt en liten lokal och dukat för 12 personer. Det dök upp 7. Det var tjejerna i klassen (tack snälla för dem) och min sk "pojkvän". Alla andra hade helt struntat i att komma. Jag minns hur det skar i hjärtat, jag visste att jag inte var populärast i skolan men att få det bekräftat så var som ett slag i ansiktet.
Men det slutade tyvärr inte där. Min "pojkvän" skulle berätta för alla varför inte killarna ville komma men eftersom de så snällt kom på att jag kanske skulle bli ledsen för det så fick jag stå utanför medan alla de andra på MIN födelsedagsfest gick in i ett rum och pratade om mig och vad folk sa om mig...som om jag inte visste.
Jag måste ändå säga att det är betydligt lättare att ha ett psykiskt funktionshinder nu och jag vet att barn är elaka, men det har etsat sig fast. Jag reagerar jättestarkt när folk avbokar att komma på något som jag arrangerar och jag är livrädd att jag ska sitta där ensam. Det blir aldrig så nu och de gånger saker har blivit helt inställda så har det berott på något särskilt men ändå känner jag den känslan som jag kände på det kalaset...oönskad och illa omtyckt.
Jag må ha varit lite "konstig" och det kanske jag fortfarande är men jag har aldrig varit ond. Jag förtjänade det inte och jag skulle inte förtjäna det nu heller. Det är dags att släppa den känslan och den tanken för jag har trots allt riktigt goda vänner som jag vet tycker om mig, precis som jag är. Men jag kände att jag behövde lufta det för att kunna släppa det. Jag känner mig redan lite lättare. Kanske dags att försöka sova nu igen.
Sov så gott och kom ihåg att du är underbar.
Kramar Emma
Det är svårt att kommentera något när du redan skrivit allt jag kunde komma på, du vet ju redan att du inte förtjänat det som hände, men du har rätt vissa saker är svåra att släppa. Men du kan inte göra något åt det nu, hade det varit jag hade jag unvikit socialt umgänge i flera år, inte för att jag är särskilt social nu men det betyder inte att det inte kunde varit värre. Du klarar ju av mer än vad du själv tror också, på något sätt lyckas du alltid klara dig, och vara jämförelsevis positiv också.
SvaraRaderaDetta hade jag ingen aning om! Barn är så elaka ibland! Hade jag vetat om det hade jag blivit vansinnig.
SvaraRaderaGlöm inte att detta var förr i tiden. Du har mängder av vänner som bryr sig om dig och älskar att umgås med dig nu. Och genom att du är så öppen kring dina problem nu så är det så mkt lättare för folk att förstå.