Igår på orkestern fick jag väldigt mycket ångest. Jag har som vana att ta hand om det själv och lugna ner mig genom att gå undan ett tag. Visserligen har min KBT-terapeut sagt att det bara är jag som kan hantera min ångest. Det sa hon eftersom jag har någon bild av att om vissa personer är med mig så kan jag hantera min ångest bättre. Men jag tror att jag missuppfattade det för det jag har gjort nu när jag har gått undan är inte att hantera min ångest utan att gömma mig.
I alla fall så gick jag länge och kände mig fruktansvärt ångestfylld och på gränsen till en ångestattack men så tog jag mod till mig och frågade en nära kompis mamma om hon kunde följa med mig en stund någon annanstans. Vi satte oss i ett rum och pratade lite och jag grät (som vanligt när ångesten släpper) och efter 5 minuter så mådde jag redan så mycket bättre. Det som jag hade gått och känt i 3 timmar innan släppte på 5 minuter när jag faktiskt kunde släppa taget om att försöka dölja och kontrollera det. Efter det satt jag ett tag och samlade mig själv och sedan kunde jag gå in på orkestern igen. Det behövdes bara lite hjälp på traven och sedan klarade jag mig själv.
Vad jag vill säga med det här är att det är så bra att släppa in folk ibland. Att få ett litet avbrott från sina negativa tankebanor kan göra mycket. De allra flesta vill hjälpa till och många förstår bättre än vad man kan tro.
Kram Emma
Det där har du verkligen rätt i! Folk är så himla förstående och mycket av ångesten släpper bara man vågar visa sig svag. För det är ju så mycket som handlar om att man kämpar mot den hela tiden för att visa sig stark och att man ska "klara av" den själv. Jag hade själv konsert i helgen och visste inte om jag skulle klara av att genomföra hela konserten, men så pratade jag med dirigenten och fick uppmuntrande blickar och blinkningar hela konserten av henne och det gjorde det så mycket lättare att klara av hela konserten, och det gjorde jag också! Sen när jag berättade det för henne och tackade för hennes stöd så blev hon så rörd att hon fick tårar i ögonen!
SvaraRaderaFortsätt kämpa på! Jag tycker om att följa din blogg och se att det finns fler som kämpar och kämpar. Det ger mig en massa motivation att kämpa vidare!
Stor kram!
Vad härligt! Vad stark du är som vågade säga till och som också klarade av konserten. Jätteroligt att du gillar min blogg, jag blir själv väldigt inspirerad av kommentarer från er som också kämpar.
SvaraRaderaTa hand om dig!
Kram EMma