Självmordstankar betyder inte självmord

Jag har tänkt på en sak nu som jag inte riktigt har vetat hur jag ska ta upp men som jag tycker är viktigt att prata om. När man mår extremt dåligt och inte ser någon ljusning är det ganska självklart att tankar om att slippa det här eller fly undan smärtan eller ångesten kommer. 

När jag gick på venlafaxin mådde jag extremt dåligt. Jag orkade knappt ta mig ur sängen och det var inte någon tanke på att göra något annat än att genomlida dagen. Jag har haft ångest i många år men jag har aldrig mått så dåligt som jag mådde då. Trots att jag hade mycket att glädjas för kändes allt nattsvart, jag visste inte hur jag skulle hitta den lilla gnista ljus som gör att man orkar kämpa. Vid den perioden hade jag väldigt mycket tankar på att slippa undan eller somna in. Det låter hemskt men jag tror att det är väldigt viktigt att prata om. Jag vågade knappt prata med mina närmsta om de här tankarna och de skrämde mig något oerhört. Det hjälper inte att höra någon säga att man inte ska tänka så, man måste få prata ut om känslorna och rädslan. 

Människor blir så rädda när man pratar om döden eller sjukdomar, det är som om man inte vill ta på sig bördan eller som att man ska bli smittad av tankarna. Jag vet att det måste vara fruktansvärt att höra att någon nära inte känner att de orkar leva längre men det behöver absolut inte betyda att de har planer på att ta sitt liv.  Därför är det så oerhört viktigt att man lyssnar och låter personen som ha de här tankarna få ventilera dem så att de inte påverkar en så mycket. Det som låter logiskt i huvudet låter ofta helt ologiskt när man säger det högt.

Och till alla er som mår dåligt på ett eller annat sätt, det är normalt att ha självmordstankar men låt de inte ta överhanden. Det finns så mycket att leva för och även om du inte känner det för stunden så kommer det ljusare dagar. Härda ut nu så du kan njuta av livet sedan.