Faaan, jag får ryck!! Varför ska det vara så jäkla jobbigt? Varför ska minsta sak jag ska göra kännas som att bestiga ett berg? Idag ska jag till sjukhuset för att kolla upp mitt knä och det känns för jävligt. Jag måste ta mig dit själv för ingen annan är hemma. Jag litar inte på mig själv. Det känns som om jag kommer komma en liten bit och sedan dö ensam på vägen.
Jag vet, jag förstorar upp det och jag låter mina tankar springa iväg med mig men att det kan vara så jäkla jobbigt. En sådan liten grej som vem som helst kan klara... jag är trött på skiten och jag vet att enda sättet att bli av med det är att kämpa emot och göra saker i alla fall. Men jag har ingen kämpaglöd idag. Jag känner mig så svag, så trött. Jag funderar på att strunta i det och satsa på att komma iväg till VPM och orkestern i eftermiddag men jag vet inte om det blir lättare då? Faaaan.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar