Idag har jag gett mig på att rensa ur lådor och liknande för att få plats med saker som ligger framme. Det är så tråkigt att städa så jag fastnar alltid och börjar läsa gamla skolböcker eller titta på teckningar. Men mitt i röran hittade jag en text som jag tänkte dela med mig av. Jag tror att den är skriven förra gången jag mådde dåligt men jag är inte säker. Den var bara nerkladdad på ett papper så det är ingen genomtänkt poesi direkt, men jag tycker den symboliserade mig ganska bra hur jag känt innan men mycket stämmer även nu. Dock är jag lite mer hoppfull nu :)
Erbjudanden bli till en växande klippa av obehag och ångest. När det första man funderar på inte längre är om man vill eller inte, utan hur man ska forma undanflykten. När livet är så nära men ändå så långt borta. När allt som stoppar dig är dig själv. När skyddsmuren är så stark att inget kan få den att falla. En spricka i muren kan orsaka kaos. Hur ska jag någonsin kunna lita på någon om jag inte kan lita på mig själv?
När allt vacklar och det starkaste du kan hålla dig fast vid är rädslan.När du faller och bara har dig själv. När tårarna rinner och ingen ser. När sorgen överskuggar glädjen. När rädslan överskuggar sorgen. Så fri men ändå så begränsad. Stoppad av endast dig själv.
En konstant upphållning av självkontrollen. Som att gå på en smal pinne över brinnande lava. Om fokus tappas för en sekund kan du falla. Om du lyfter benet och tar ett kliv framåt finns chansen att du kommer närmare målet, men också risken att falla. Falla ner i evig plåga. Tar man ett för stort kliv är katastrofen ett faktum.
Låst bakom dörrar av självbevarelsedrift. Att leva med halva sin kapacitet. Stoppas av de osynliga murarna. Om man släpper taget är kontrollen för evigt borta. Ett lugnt yttre men ett inre som skriker. Känslorna skriker om att få komma ut, bråkar inombords. När verkligheten skrämmer dig precis lika mycket som overkligheten. Döden lika mycket som livet. När ingen förstår...
När man inte längre vill svika de man älskar. När sveken hopar sig och vill kväva en. När sveken blir ett svek mot dig själv. Rädslan som överskuggar viljan. När du inte längre kan skilja på om du inte vill eller inte vågar. När man förklarar allt om och om igen men ingen förstår. Det som inte syns på utsidan finns inte. När människor tror sig förstå fast de inte har en aning.
När natten blir sömnlös och ångestfylld av tanken på hur morgondagen ska bli, över planerade saker som alla skulle se som roliga. Att det ska vara kul blir också ett krav. När man vet så mycket om sig själv men inte vet hur man ska ändra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar