En sak som jag har tänkt på som är intressant är att det är ofta efter en helt värdelös dag som jag får bra dagar. Det blir som om jag bara ger upp allt. När jag tror att jag inte orkar en dag till och att mitt liv är slut så slappnar jag av. Jag accepterar att jag mår åt helvete och det är så befriande.
Jag spenderar så mycket av min vakna tid att försöka styra över känslorna, att hålla dem borta så det inte kommer åt mig. Det är så grymt ansträngande och det i sig skapar en stor anspänning. När jag laddas ur totalt blir det som en nystart. Jag får ny kraft och jag får någon känsla av att jag struntar i om jag får ångest för vad spelar det för roll om jag dör eller lever ändå om jag ska leva på det här sättet? Då kan man lika gärna bara utsätta sig för skiten.
Ibland tänker jag på hur töntigt det är egentligen, jag vet att det är biologiskt och att jag inte kan styra känslorna men vad spelar det egentligen för roll om jag faller ihop någonstans i en ångestattack som inte är hemma. Folk omkring kanske blir rädda, ringer ambulans. Jag kanske svimmar i värsta fall. När jag vaknar upp kommer läkaren säga att jag har panikångest och att jag bör söka hjälp för det. Och det här är egentligen det värsta scenariot. Och ändå är jag så rädd för att åka hemifrån. Ja, känslorna är obehagliga men de är inte sanna. Allting man tänker och känner är inte absolut sanning. Det bestämmer man själv om de är eller inte.
Jag vet att det inte alltid är så lätt att tänka så men jag ska verkligen försöka få en mer accepterade inställning till mig och min sjukdom men inte för den skullen sluta göra saker. Att acceptera handlar inte om att ge upp, det handlar om att inte kämpa emot men att inte smita.En jättebra bok i ämnet acceptans är Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Den är väldigt inspirerade och den borde faktiskt alla läsa. Hon tar upp exempel och övningar för att bli mer nöjd med sitt liv oavsett hur det ser ut. Läs den :)
Godnatt vänner!
Kramar Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar