Att stå vid klippans kant och kasta sig ut..

Jag har tänkt en del på varför jag vissa dagar klarar att göra en massa saker medan jag andra dagar inte kommer utanför dörren. Jag vet inte varför det blir så även om jag kan tänka mig vissa faktorer som spelar in men jag har i alla fall märkt en stor skillnad som jag inte har märkt tidigare.

När jag är rädd kan jag vara så rädd att jag knappt kan stå på benen, jag kan skaka, vara yr, tro att jag ska dö. Men när jag är rädd kan jag ofta ta tag i mig själv, jag kan tvinga mig att göra saker och ganska ofta kan jag övervinna rädslan och bli lugn i det jag gör.

När jag däremot blir panikslagen tappar jag allt som heter logiskt tänkande, det enda jag kan tänka på är att jag måste fly. Det kommer plötsligt och jag känner mig helt disorienterad, det känns som om jag ska falla ihop i precis den stunden och jag kan inte ens tänka hur jag ska kunna gå någonstans, hur mina ben ska kunna röra sig.

Det är två känslor som är så lika men ändå så långt ifrån varandra och det är inte rädslan som skrämmer mig utan den fullständiga paniken. Det gör att jag tror att om jag är beredd på att få panik så kommer det bli bättre, jag vill liksom inte att den ska överraska mig. Självklart förstår vem som helst att man inte mår bra av att gå omkring och tänka på det hela tiden.

Det jag måste lära mig är att jag kan hantera även de här panikattackerna. Att jag kan sätta mig en stund och andas och hitta tillbaka till mig själv. Nu har jag någon taktik som är att så länge det är rädsla så kan jag göra saker men är det panik ska jag bara åka hem. Det kommer aldrig lösa problemet och det kommer inte få mig att lita på mig själv. Men det är så svårt.

Jag ska försöka beskriva det från ett annat perspektiv. Tänk på en sak ni är riktigt rädda för, jag tar ett exempel om att drunkna för det tror jag inte någon kan tycka är så behagligt. Tänk att du dyker med tuber, allt går fint men så känner du plötsligt att det kommer in vatten och att du inte får någon luft och du har 50 m till ytan. Känn den känslan ett tag. Tänk sedan att du istället för att ta dig upp till ytan ska göra tvärtemot vad din hjärna och kropp säger till dig, du ska stanna kvar under vattnet och acceptera att du är panikslagen och lita på att det löser sig.

Lika svårt som de flesta skulle ha i den situationen har jag i helt "vanliga" situationer som inte är ett dugg farliga egentligen. För när jag har panik och hela min kropp säger åt mig att fly, när hjärnan bara öser ut varningssignaler då är inte det första jag tänker på att jag ska acceptera att jag känner såhär och lita på att det går över. När jag har panik är jag ofta helt övertygad om att det är slutet, att jag kommer dö eller bli helt galen och jag vet inte vad som skrämmer mig mest. I alla fall är det den här känslan jag ska möta, det är den jag ska övervinna. Det är inte trevligt och det kommer bli en hård kamp. Men jag ska gå segrande ur den, kanske inte varje gång men i slutändan.

Kram Emma