Tufft..

Jag har haft det ganska tufft de senaste dagarna. I onsdags var jag inne på skolan och pluggade och tog en fika med en vän. Så helst plötsligt får jag helt sjukt mycket ångest. Jag försökte kontrollera det och vi rörde oss mot stationen för att jag ska kunna komma hem. I någon slags dimma lyckas jag ringa min pojkvän som också är i närheten. Tillsammans sätter vi oss på tåget hem och det är här det underliga är. När jag åker hem brukar ångesten släppa lite för att jag vet att jag snart är hemma. Men det gjorde den inte. Den var kvar och jag fick hålla i mig själv för att inte trycka på nödstopp och springa av tåget, var jag nu skulle springa... När vi till slut skulle av tåget hemma fick M leda mig för att jag inte skulle ramla ihop. Jag var så skakig och jag var tvungen att sätta mig i trappan på perrongen. Jag ringde mamma och hon körde för att hämta mig. Väl hemma hade inte ångesten heller släppt och jag la mig på sängen med hopp om att den skulle försvinna. Till slut började det lugna ner sig men hela kvällen var jag livrädd att det skulle explodera igen.

Det här var en hemsk känsla. Jag tror att ångestattacken höll i sig i nästan 2 timmar. Det är mycket. Jag har alltid på något sätt kunnat lugna mig själv med att det går över när jag kommer hem eller att det alltid går över. Men det här.... det tog lååååååååång tid innan jag var kontaktbar igen. Usch.. och nu är jag så rädd, jag har förlorat all den känsla av självförtroende som jag har lyckats skaffa mig. All min tro på att jag faktiskt KAN kontrollera det. Det är som om jag har levt i en dröm innan och nu kastats ut i verkligheten.

Igår åkte jag faktiskt in till Göteborg igen, bättre att hoppa på hästen med en gång. Jag klarade att vara kvar på det jag var tvungen att gå på men jag tvingade min älskade pojkvän att följa med mig på tåget hem för att det kändes som jag skulle dö om jag tog det själv. Usch.. det är inte jag. Att böna och be om att han ska följa med mig och gråta och vilja skrika. Det är hemskt när jag blir så skräckslagen att jag inte känner igen mig själv. Jag är inte Emma 20 år då, jag är kanske Emma 3 år. Idag har det känts lite bättre. Jag har inte varit i gbg men jag och M ska åka till hans sommarstuga för att vila upp oss. Den ligger en bit bort och jag är nervös, men jag hoppas att det ska bli en bra upplevelse för att kompensera upp de dåliga. Jag brukar trots allt må bra där.

Keep fighting.
/Emma