Den här helgen jag och M har varit borta har mitt humör och min ångest gått upp och ner som en jojo. Ena stunden har jag knappt kunnat gå för att jag har så mycket ångest och nästa stund har vi haft det jättemysigt och jag har känt mig helt lycklig av all kärlek. Jag är verkligen lättpåverkad nu... Men jag måste ändå säga att vi hade en bra helg, konstigt nog känns det värre att vara hemma igen. Med hemkomsten kommer alla krav, allt jag ska göra, allt jag bör göra, besvikelsen över det jag inte klarar av....
Ibland vet jag inte ut eller in. Ska jag pressa mig att åka till skolan och plugga för att allt ska vara så "normalt" som möjligt eller ska jag strunta i det och istället fokusera på att jobba med min ångest på andra sätt? Jag kan tänka mig att ångesten hela tiden kommer tillbaka för att jag har så höga krav på mig själv, inte minst när det gäller skolan. Är det då kanske bättre att lägga det kravet på is eller är det bara en ursäkt för att slippa utsätta mig för situationer som framkallar ångest? Ambivalens när den är som bäst... Nu ska jag ut och gå med pappsen. Måste jag inte gå ut så får jag hitta andra sätt att komma utanför dörren på. ;)
Kram Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar