Vändpunkt

Idag var jag på psykodraman igen och idag kändes det verkligen som en vändpunkt. Jag har mått väldigt dåligt de senaste gångerna jag har varit där och känt att jag inte har fått ut något av det. Men idag bestämde jag mig för att ta upp det i gruppen och det hjälpte mycket. Jag tror att jag är rädd för att ta tag i de jobbiga saker och känslor man måste ta tag i på psykodraman. Det kanske låter konstigt men när jag började med psykodraman mådde jag så dåligt att jag kände att det var absolut nödvändigt att jag gjorde något åt det och då var det inte så stor skillnad på att vara hemma och må dåligt eller att vara på psykodraman och må dåligt. Men nu när jag känner att jag mår bättre och bättre så känner man på något sätt att det inte är lika viktigt att ta tag i allt det jobbiga. Men jag tror att det är det jag har gjort fel innan också. Bara för att man mår bättre så betyder det inte att man är "hel". Jag menar, om jag hade mått helt bra hade jag inte tyckt att det hade varit jobbigt att ta upp saker på psykodraman. Jag tror inte att man kan bearbeta precis allt i livet. Det kommer alltid upp nya saker som man behöver bearbeta så att tro att man är klar är nog det dummaste man kan göra men man behöver inte behandling för det alltid. Men jag behöver det fortfarande. Om jag ska bli helt frisk och i framtiden undvika återfall så behöver jag gå kvar på psykodraman och bygga upp min självkänsla från grunden. I kombination med att jag tar promenader med min stödperson och gör mer saker med vänner tror jag att jag kommer växa till en starkare och och mer självmedveten person.

Jag ska inte underskatta mig själv mer och jag ska verkligen försöka att inte värdera så mycket. Jag är en stark och envis person och trots motgångar så är jag väldigt levnadsglad. Jag älskar människor och många människor älskar mig. Jag är tacksam att jag är jag. Var tacksam att du är du, ingen annan är som du <3

Kram Emma