"Ibland på tunnelbanan kan jag få en svindlande känsla av att ha glömt kvar något på tunnelbanevagnen som rusar förbi. Något fattas på min arm, en resväska eller någon slags tyngd som höll fast mig i världen. Jag vet för några sekunder inte var jag var på väg, det känns som att det rimligen borde finnas någon som har bestämt att jag ska vara här. Men det är inte så: jag är kvarlämnad här.
För att ta skydd från denna hudlösa utsatthet i världen menar Heidegger att tillvaron flyr från sig själv. Till ”mannet”, ett begrepp som betecknar det som alla de andra gör. Vi roar oss likadant som man roar sig, vi tittar på konst likadant som man tittar på konst. I mannets alldagliga offentlighet flyr vi in i en lugnande, självklar hemmastaddhet där vi slipper vara utlämnade till oss själva.
När ångesten uppenbarar sig upplever vi unheimlichkeit. Världen tycks kuslig och obekant. De människor och platser man vanligtvis omger sig med ser ut som första gången man mötte dem: främmande och helt utan relation till det egna. Hemmet ser ut som ett anonymt hotellrum man bara är på besök i. Världen är fortfarande kvar, men den tycks inte angå oss.
Denna ångest uppstår enligt Heidegger ofta just på de platser där man känner sig som mest hemma. Kanske är den ett brutalt avslöjande av det faktum att vi bara är på besök i världen. Hemmet påstår sig vara relaterat till mig, som om jag tillhörde tingen där på samma sätt som de tillhör mig. Som om jag kommer att vara hos dem för alltid. Men det är ju en villfarelse: det hem kroppen befinner sig i är stum, anonym materia, oberoende och likgiltig inför personen som slagit sig till ro där. I ångesten kan tillvaron avslöja sig som denna provisoriska hållplats den faktiskt är."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar