Den senaste veckan har jag inte mått så jättebra. Jag har egentligen inte haft några ordentliga ångestattacker sedan i onsdags men jag känner mig orolig och obehaglig till mods. Jag tror det beror på att jag har mått så mycket bättre ett tag nu och att den ångestattacken kom utan förvarning när jag tyckte att jag mådde så bra.
När jag mådde som sämst när jag orkade mig ur sängen) så kände jag verkligen att jag inte hade något att förlora. Ja, jag var i princip övertygad att jag skulle dö om jag gick utanför dörren men jag kände att döden inte var värre än att ligga inomhus, fast i rädslans klor. Nu mår jag bättre och man kan då tänka att det ska bli lättare, men så känns det inte nu. Jag är nu så fruktansvärt rädd för att falla ner i det svarta hålet som jag var i förut, jag är så rädd för att dö när det finns så mycket att leva för.
Jag vet att oron bara ger mer ångest och att det blir som en självuppfyllande profetia om jag tror på det för mycket. Jag måste släppa all kontroll och tillåta mig själv att må både dåligt och bra. Det enda sättet att i slutändan minska min ångest är att göra det jag tycker är absolut obehagligast, nämligen släppa kontrollen. Jag kan inte styra över mina känslor eller min sjukdom men jag kan välja vad jag ska göra med tankarna och känslorna när de kommer.
Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar