Idag är jag riktigt stolt över mig själv. Jag var på psykodrama igår och jag stannade från början till slut trots att det var fruktansvärt jobbigt stundtals. Jag fick två riktiga ångestattacker och min första reaktion var att göra som jag brukar göra, ringa och be någon hämta mig. Fly från situationen. Men jag gjorde det inte, jag stannade och väntade ut ångestattackerna. Jag vet inte riktigt var den viljan kom ifrån som höll kvar mig men jag kände på något sätt att det var nu eller aldrig, jag måste klara mig själv någon gång. Det var väldigt obehagligt och jag var fullkomligt utmattad efteråt men jag gjorde det. Jag klarade det!
Jag vill verkligen bli frisk och det kommer inte komma av sig själv. Jag behöver lära mig att stå ut och känna att det inte är en katastrof att få ångest och kanske absolut viktigast att det inte är någon annan än jag själv som mår dåligt om jag får ångest. Jag brukar få en känsla att jag ska "spida" oron till alla och därför håller jag den inom mig och undviker hellre saker än att "utsätta" andra för det. Men jag utsätter egentligen bara andra när jag håller mig undan och inte låter dem komma nära.
Men kom ihåg. Det handlar så mycket om vilja. Viljan är det enda som kan utmana rädslan.
Kramar Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar