Ätstörningar

Det är flera som har undrat efter jag skrev det där inlägget om viktutmaningen om varför jag tycker att jag behöver gå upp i vikt. Ingen kritik men mer "Det gör inget om du går upp lite i vikt men jag tycker inte att du är för smal." Det är iofs skönt att höra för det har jag hört många gånger innan men jag tycker ändå att det är dags att gå in lite djupare på mina ätstörningar så ni får veta.

När jag var 9 år började mina problem och de resulterade i att jag tappade en massor i vikt. Vi var hos läkaren nästan varje dag och kollade om det var fel på hjärtat, om jag hade matallergier, om jag hade cancer... ja allt möjligt innan jag blev skickad till BUP. Där fick jag diagnosen anorexia (som iofs var fel, läs mer om det här!) och vägde vid det tillfället 28 kg och hade ett BMI på ungefär 13. (Bland barn räknar man ett BMI på 17 som normalviktig). När jag kom in dit fick jag ett ultimatum, börja äta eller bli inlagd. Jag valde att börja äta. Från och med då skulle jag äta lika stora portioner som mina föräldrar plus att jag skulle äta 6 måltider om dagen. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmacka. Det enda jag gjorde var att äta och så fort jag var klar med en måltid så var det dags för nästa. Tänk er att ungefär 10-dubbla era portioner mat och sedan dessutom äta 3 måltider mer än ni brukar. Jag ska vara glad att jag hade mina föräldrar som vägrade ge upp för jag hade inte orkat med det själv kan jag ärligt säga.

En suddig men hemsk bild på mig i 10-årsåldern (typ den enda jag har för jag hatade hur jag såg ut)
Den kanske inte är jättetydlig men titta på exempelvis struphuvudet och nyckelbenen som sticker ut, det matta håret blekheten.

När jag blev friskförklarad gav jag mig själv ett löfte, jag ska aldrig mer hamna i den sitsen. Jag har lätt för att gå ner i vikt när jag mår dåligt och det kommer jag nog alltid bära med mig, men jag vägrar att låta det ta överhanden. Hur trött jag än är, hur illa jag än mår av maten ska jag inte sluta äta för det blir bara värre för varje dag man skjuter på det.

För mig känner jag mig frisk om jag har lite fett på kroppen. Inte massor men ni vet vad jag menar. Utseende spelar ingen roll mot känslan att få vara frisk.. Jag vill aldrig mer frysa 24 timmar om dygnet eller få ont i rumpan för att sittbenen sticker ut när man sitter. Därför har jag valt att gå upp de här kilona. :)

Kram Emma