övertro på mediciner?

Min fråga idag är om vi i Sverige har en övertro på mediciner och diagnoser? Visst är det bra med diagnoser som gör att människor kan få hjälp som passar just dem, men ibland tror jag att det gör att man mer och mer delar in människor och ser det sjuka istället för det friska. Men för att man ska bli "frisk" så måste såklart det sjuka behandlas och det gör det allt som oftast med hjälp av mediciner även om det kanske inte är det man behöver mest.

Jag har fått gå igenom många medicinbyten under mina år. När jag var 9 år fick jag en ångestdämpande medicin som kallas zoloft. Den hjälpte lite tror jag men jag fick mina ångestattacker ändå och jag behövde något som jag kunde ta till när det var som värst. Jag fick då atarax utskrivet som gjorde mig fruktansvärt trött så det var bara en medicin jag tog till i nödfall. Jag åt zoloft i kanske ett år och sedan tyckte de att jag började må bättre så de tog bort medicinen och jag behövde inte längre komma på besök på BUP. Självklart dröjde det inte länge förrän jag fick ett återfall och återigen satte man in zoloft eftersom den hade fungerat bra. Den fungerade faktiskt bra ett tag och jag mådde bättre, men sedan började jag än en gång må sämre och jag funderade över varför den hade fungerat så bra ett tag men att den nu fungerade så dåligt. Jag frågade om man kunde bli immun mot medicinen men det slog läkarna bort med en gång, kanske var det så att den aldrig hade funkat, att det bara var placebo. 

Jag fick byta till en medicin som fokuserade mer på ångesten eftersom zoloft även var stämningshöjande. Jag fick en medicin som hette Remeron. Den tiden när jag åt remeron kan vara det värsta halvåret i mitt liv. Jag fick inte längre ångestattacker och den vardagsoro som jag hade känt försvann till stor del. Det låter bra eller hur? Men det var inte bara mina rädslor som blev bedövade. Bedövade blev också alla mina andra känslor. Jag kände inte glädje, inte sorg, inte ilska. Jag som alltid har gråtit till sorgliga filmer kände nu ingenting. Ibland kände jag att jag ville gråta, att jag ville skratta men jag kom knappt ihåg hur man gjorde. Det är nog också den tiden i mitt liv som jag tror att jag har varit mest självmordsbenägen. Jag gjorde aldrig något riktigt illa med mig själv men jag letade så desperat efter ett sätt att känna igen och jag kunde inte ens känna mig rädd för döden. Jag är dock glad att jag insåg att det var medicinens fel att jag kände som jag gjorde och att jag klarade av att övertala läkarna att avbryta behandlingen. Efter den här perioden var jag ungefär 13 år och fast  besluten att aldrig mer ta någon medicin i hela mitt liv. Jag levde hellre med ångesten än att inte känna något alls. Jag kände mig levande igen. 

Efter några år med hanterbar ångest föll jag dock tillbaka igen. Den här gången minns jag hur jag inte kunde ta mig upp för trappan till psykmottagningen för att jag var så rädd för att vara "låst" i ett rum och behöva sitta och prata. Eftersom jag inte kunde ta till mig någonting på de här samtalen var jag helt enkelt tvungen att ha en medicin som hjälpmedel. Jag fick citalopram som fungerade hyfsat men som inte gav tillräcklig effekt. Efter några år med citalopram fick jag en ny läkare, Fredrik, som var helt nyutexaminerad läkare. Det var verkligen en frisk fläkt, han var så ivrig och fast besluten att hitta en medicin som passade mig. Vi bytte till en medicin som var som han sa en förädling av citalopram, cipralex. Efter lite dosändringar hittade vi rätt och jag mådde snabbt mycket, mycket bättre. Cipralex är en depressionsmedicin lika mycket som en ångestmedicin och eftersom jag var väldigt deprimerad hjälpte den bra. I flera år mådde jag fantastiskt och aptiten på livet var fantastisk. 

Nu känns det lite som jag är tillbaka där det började. Nu i min senaste downperiod känns det inte som medicinen som jag tyckte var så fantastisk hjälper alls och än en gång är vi inne på diskussionen att byta medicin, den här gången till venlafaxin. Jag har ingen aning om hur det kommer att fungera och egentligen vill jag inte vara beroende av en medicin, det är bara så svårt att klara det ensam. Men en sak funderar jag på, om man inte kan bli immun eller i alla fall påverkas mindre av ett läkemedel över tid, hur kan det då vara så otroligt stor skillnad? Är anledningen att jag blev snabbt frisk den våren inte alls att jag bytte medicin utan att jag blev tillsammans med M och att all härlig kärlek drog upp mig? Och om allt ändå är placebo, vad hjälper det om jag byter? Och framför allt, om resultaten är så osäkra, varför kan man inte finansiera metoder som faktiskt också är visat positiva som exempelvis motion och avslappning lika gärna?

Jag antar att min text låter väldigt negativ men jag har trott på mediciners hjälp länge och det är inte förrän på sista tiden jag har börjat fundera i de här banorna. Vad tycker ni själva? Några som har positiva eller negativa upplevelser av antidepressiva elelr liknande mediciner? 

Många kramar 

Emma