otrevliga påminnelser

Igår hade jag några riktigt effektiva timmar. Jag ringde ortopedmottagningen och satte mig i kö så jag skulle kunna få en tidigare tid om någon skulle lämna återbud, jag ringde vuxenpsyk och krävde att jag skulle få prata med en läkare samt ringde kronofogden och brottsoffermyndigheten för att få lite klarhet i vissa saker.

När det gäller vuxenpsyk så går jag hos en läkare där men hon har varit bortrest och sjuk så hon har varit borta i 2 månader och är fortfarande inte där. Vi hade kommit överens om att jag skulle byta medicin och hur det skulle gå till och allt, men vi ville inte göra det precis när hon skulle resa bort så vi väntade. Det är bara det att när man väntar så känns det inte riktigt som man kan göra något under tiden. Jag vet att jag kan öva på saker men det har känts som om jag har behövt det här medicinbytet för att orka ta tag i det ordentligt. Börja om på ny kula liksom. I alla fall så gjorde samtalet skillnad för min terapeut tog på sig att leta fatt på en läkare som kunde skriva ut medicinen och berätta exakt hur jag skulle göra bytet. Det var egentligen inte hennes jobb men hon tyckte verkligen att det behövde hända något nu. Hon ringde mig imorse och jag börjar trappa ner cipralex redan imorgon, underbara människa. Det känns väldigt skönt att det händer något för det känns som jag har stått stilla så länge. Det är bara jobbigt att man ska behöva ringa och tjata själv, jag tycker att det är mottagningens uppgift att ordna med en annan kontakt om det är någon som är borta så länge. Men så är det väl aldrig.. man måste vara frisk för att få vara sjuk heter det väl ;)

Varför jag var i kontakt med kronofogden är inte för att jag har stora skulder utan för att jag var med om en otrevlig sak för ungefär 4 år sedan. Jag vet inte om jag vill gå in på det exakt men i polisanmälan stod det försök till våldtäkt och i rättssalen blev det sexuellt ofredande och olaga frihetsberövande. Domen blev tillslut bara sexuellt ofredande men jag fick ett skadestånd på 11 000:-. Av de har jag fått ut ungefär 4000 eftersom kronofogden för ett år sedan gjorde bedömningen att han inte kunde betala mer för tillfället. (Han hade fler att betala till också) Jag tänkte inte på det då men när jag läste häromdagen att en massa aldrig får ut sina skadestånd kände jag att det var dags att ta tag i det. Jag fick efter många samtal senare reda på att jag skulle fylla i en blankett och skicka in tillsammans med domen till brottsoffermyndigheten för att få mina pengar. Hade vart bra att veta innan men ja ja, man kan inte förvänta sig att man ska få veta något. Undrar man något får man ta tag i det själv... =P Men i alla fall, den lilla blanketten som jag skulle fulla i visade sig vara 4 sidor lång och ganska komplicerad. Den krävde också information så jag var tvungen att läsa igenom polisanmälan och domen igen. Jag har inte lidit så mycket som man skulle kunna tro av den här händelsen men även om det var 4 år sedan så kände jag ett starkt obehag av att läsa om det igen. Det känns långt borta men jag kunde verkligen känna alla känslor när jag läste om brottet. Obehaget i början, den totala skräcken men också ilskan och beslutsamheten.

Av någon anledning så fick jag inte panik, även om jag även då hade panikångest. Man kan ju tycka ett sådant tillfälle borde framkalla det om något. Men jag blev arg, fly förbannad faktiskt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag fan inte förtjänar det, att jag redan har varit med om så mycket och att det skulle förstöra mig totalt om han lyckades. Jag blev så arg att det enda jag kunde tänka på var att skada honom så mycket som möjligt för att kunna ta mig därifrån. Han höll fast mig bakifrån och händerna var det enda jag kunde komma åt så jag tänkte att om jag nyper honom tillräckligt hårt kanske han släpper. Det var inte det som gjorde att jag kom undan utan andra lyckliga omständigheter men jag fick se bilder på hans händer på rättegången och shiiit. Jag hade nypt med naglarna så hårt att han hade djupa, blodiga märken på båda händerna. Adrenalinet gjorde mig verkligen starkare än jag trodde för jag hade ingen aning om att man ens kunde göra sådana märken med naglarna.

I alla fall, den här historien hade jag helst sluppit och det är obehagligt att tänka på vad som kunde ha hänt men det gör mig nästan lite stolt också, konstigt va? Men om någon hade frågat innan hur jag skulle reagera hade jag nog sagt att jag skulle få panik, men det fick jag inte. Ilskan gjorde att jag helt glömde av att vara rädd och det var först efteråt jag fattade och bröt ihop för jag tänkte på vad som kunde ha hänt. Jag tror att alla är starkare än man tror. Ibland måste man bara gå igenom hemska saker för att få reda på det.

Kramar Emma