Jag skapade den här bloggen mest för mig själv som ett sätt att skriva av mig men jag ville ändå på något sätt att folk skulle veta, så länge skrev jag utan att på något sätt visa den någonstans. Men sedan insåg jag att det bara var ännu ett sätt att dölja det så jag tog mod till mig och la ut en länk på facebook. Jag såg plötsligt hur sidvyerna ökade från 1 till 179 personer på en dag. Det är ganska mycket och jag är väldigt glad att det finns några som har tagit den till sig.
Jag sa till M förut att det kändes lite som att ha "kommit ut". Det var ett skämt men på flera sätt känns det så. Att komma ut är att acceptera och dela en sak som man kanske inte är helt nöjd med själv för andra. Att visa något som ses som avvikande. Och det är det jag har gjort. Visat något som är en del av mig och som är tungt att bära ensam. Även om de som är nära mig har vetat om det så har jag försökt dölja mina problem så väl jag kan för andra. Att berätta på det här sättet känns överraskande befriande.
En dag kanske jag känner att jag vill ha mina tankar och mitt privatliv för mig själv igen men just nu känns det här helt rätt.
Många kramar Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar