Social fobi eller socialt beroende?

Igår var jag på ångestgruppen igen och vi pratade om säkerhetsnät och fördelar och nackdelar med dem. Säkerhetsnät kan vara små säkerhetsåtgärder som man tar till när man har ångest. Man kanske har en tablett i fickan som man vet att man kan ta om det blir riktigt illa, man kan se till att man har möjlighet att ta sig hem smidigt om man åker någonstans, man kan se till att ursäkta sig med en gång i sällskap att man kanske måste gå tidigt för att folk inte ska undra varför man bara försvinner OM man skulle få ångest. Sådana saker tror jag nästan alla med ångestsyndrom använder sig av, och inte bara vi. Alla gör det, alla vill känna sig trygga. De använder det bara inte lika mycket som personer med en ångeststörning, för för dem känns det inte som ens liv är i fara bara man går utanför dörren.

Jag inser att det ser olika ut för alla och jag tror inte att alla säkerhetsnät är dåliga. Det som är dumt är att man kan haka upp sig på de här säkerhetsnäten och tro att det är de som gör att man inte får ångest. Man tänker "ja, men det var för att jag har tabletten i fickan som ångesten gick över" eller "det var för att jag slog på dörren tre gånger innan jag gick hemifrån som jag inte fick en ångestattack idag". Jag insåg när vi pratade om det att jag använder en massa säkerhetsnät, men mitt säkerhetsnät är mina föräldrar, min pojkvän eller andra som står nära mig. Om jag får ångest när jag ska någonstans hjälper det att mamma följer med och sitter utanför ett tag eller något. Jag vet, låter jättetöntigt men så är det och det gör att jag känner att det är mamma eller pappa elelr min kille som tar bort ångesten och inte jag själv. Det är jättedumt för hur kommer jag någonsiin kunna lita på mig själv om jag tror att andra kontrollerar min ångest. För i själva verket har jag väldigt svårt att visa någon min ångest. När jag får svåra ångestattackar så stänger jag istället in mig någonstans där jag kan vara ifred tills det har gått över. Och det är här den sociala fobin kommer in.

Jag har alltid sett mig själv som en väldigt social person. Jag kommer bra överens med de flesta människor och gillar att ha folk omkring mig. Men när jag har ångest blir jag verkligen en ensamvarg. Jag vill inte att någon ska komma nära, att någon ska se. Jag klarar inte av att visa den sidan av mig själv. Om någon har fått se den sidan skäms jag och ber om ursäkt. Det här stämmer in på den sociala fobin. Jag gillar att visa de sidor jag tycker om hos mig själv men klarar inte av att visa de jag inte gillar. En del som verkligen kämpar för det lyckas bryta sig igenom den mur jag bygger upp omkring mig. Jag vet att jag stänger ute människor jag tycker om och jag vet att jag inte tar kontakt. Dock blir jag helt galen av att inte ha kontakt och när människor bryter sig igenom mår jag mycket bättre. Tack ni som finns kvar och vägrar lämna mig hur kall jag än är <3 Men i alla fall tror jag att jag har någon form av social fobi men jag har också ett stort socialt beroende. Det gör att jag hamnar någonstans mitt emellan. Jag hoppas att jag en dag ska kunna acceptera mina sämre sidor med och låta andra se dem med, om än inte allt för ofta. Jag tror att framförallt jag, men även flera omkring mig skulle må bättre av det.

Kram Emma