Jag har väldigt höga krav på mig själv. Jag vill vara duktig i skolan, på jobbet ha många vänner och vara en bra flickvän och dotter. Och jag känner ändå att jag ofta lyckas, men så kommer ångesten. Varför kommer den? Varför kommer den och förstör för mig när jag känner att jag är lycklig? Och varför känner jag mig så misslyckad så fort den kommer?
Igår skrev jag om kårpuben ikväll och jag kom fram till att det var ångesten som höll mig tillbaka. Så jag åkte in, jag kom en liten bit på vägen men det gick inte att ta sig ända dit. Ångesten var för stark den här gången. Det gör mig så ledsen. Jag är ledsen att ångesten berövar mig chansen att ha roligt. Jag är ledsen över att min pojkvän får åka dit ensam och att mina kompisar är där. Jag är rädd att förlora alla, det är nog det jag är mest rädd för. Jag liksom drar mig undan när jag har ångest, om inte bokstavligt så drar jag mig undan i mig själv. Jag vågar inte leva ut känslor och jag blir som ett levande spöke. Även om jag skrattar så är det bara en kompensationssida av mig för att jag inte kan leva ut det ordentligt. Jag vill inte att det ska bli så igen, men jag känner igen tecknen. JAg antar att jag borde sova så jag kanske vaknar på en bättre imorgon.
Godnatt /Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar