Varför blogga?

Ja.. det frågar jag mig själv. Varför sprida ut detaljer av sitt liv till människor man inte känner? Jag har länge varit kritiskt till idén att blogga. Men sedan funderade jag på varför och jag kom fram till att det var för att jag var rädd. Rädd för att visa mig som jag är, rädd för att folk ska se mig annorlunda, rädd för att bli missförstådd. För jag kan ärligt säga att jag skäms för mina problem, jag skäms för att ha en psykisk sjukdom och jag skäms över att säga att jag äter medicin mot panikångest. Men varför skäms jag? Skulle jag ha skämts om jag hade haft ett fysiskt problem? Skulle jag skämts om jag hade haft kronisk värk? Jag tror inte det. Men lika lite som de som har kronisk värk kan jag hjälpa att det här har drabbat mig.

Jag är en lycklig människa. Jag har en familj som jag älskar och som bryr sig om mig, jag har en underbar pojkvän som är helt oersättlig och fantastiska vänner. Jag trivs på mitt jobb och i skolan och jag har stora drömmar. Ja, för det mesta är jag faktiskt lycklig. Så var kommer ångesten in? Varför känner jag mig ibland så ensam och varför låter jag ångesten lägga sig som en skugga över min lycka?

Jag har en förhoppning att den här bloggen ska leda till att någon annan känner sig mindre ensam. Även om det bara är en person så har det gjort skillnad. Jag hoppas också att den ska fungera som en information för de som lever med någon med panikångest i sin närhet. Kanske kan den skapa lite eftertanke och förståelse.

Emma