acceptans

Jag har kommit på ordet som jag tror kommer hjälpa mig ur den här "krisen" och det är acceptans. Att hela tiden kämpa mot ångesten och vägra låta den finnas fungerar inte. Jag ska acceptera att jag känner som jag gör, jag ska acceptera tankarna och sedan släppa dem. 

Jag var på ångestgrupp i tisdags och det var jättebra. Istället för att möta ångesten har jag gömt mig bakom säkerhetsbeteenden och undanmanövrer. Jag har varit för rädd för att låta den få finnas. Men på ångestgruppen sa de att det är det sämsta man kan göra att kämpa mot ångesten och tankarna eftersom man spänner sig mer och det gör att de kroppsliga symptomen som yrsel, skakighet m.m. bara ökar. Istället ska man acceptera ångesten men inte låta den göra en rädd. De presenterade också en metod som man kan tänka utefter som kallas SOAL. Den står för :

Stopp

Observera

Acceptera

Låt gå 

Man ska alltså stanna upp, observera sina tankar och symptom, acceptera dem och sedan gå vidare. De senaste dagarna har jag verkligen försökt jobba utifrån det och jag känner mig verkligen positiv. Det är svårt men det har faktiskt hjälpt riktigt bra. Man måste bara våga möta ångesten och inte bli rädd för den. Det låter lättare än vad det är haha. 

Jag har också börjat ett projekt, jag har börjat rensa i rabatten för att plantera nya blommor som jag håller på att så. Riktigt kul faktiskt, bra att ha något att göra som inte är för kravfyllt. Nu ska jag lägga mig så jag vaknar upp till en härlig dag imorgon :)

Jag hoppas att ni sover gott inatt!

Kram Emma

Godnatt 

Sjukvården alltså...

Idag är jag jäkligt trött och irriterad. Jag har varit på sjukgymnastik på sjukhuset under en tid nu men de senaste gångerna jag har varit där har jag haft väldigt ont så jag hade velat kolla med min sjukgymnast att allt var ok. Men av någon anledning har inte hon varit där, trots att hon egentligen ska jobba. Jag hade tänkt ringa till henne och boka en tid men i samma veva fick jag en kallelse hem så jag avvaktade. Idag åkte jag till sjukgymnasten för min tid jag en tid som jag trodde var idag kl. 8 men när jag gått upp svintidigt och kommit till sjukhuset visade sig vara igår kl. 8. Jag är i princip helt säker på att det stod den 30:e i kallelsen och jag hade skrivit det i min almanacka och jag fattar inte hur jag skulle kunna skriva det på fel dag om jag satt med kallelsen bredvid mig... jaja, i vilket fall som helst så hittar jag den inte nu så det går inte att ta reda på. Jag bad om en ny tid men då skulle jag behöva ringa själv och boka en tid för min sjukgymnast sköter tydligen sin tidbokning själv...suck.. Jag frågade om det var någon annan som jag skulle kunna prata lite med, fråga om jag skulle söka läkarkontakt eller inte, om jag bör träna överhuvudtaget men alla var tydligen väldigt upptagna trots att det var MTT och de med största sannolikhet hade kunnat slita sig 2 min någon gång under den timmen jag satt och väntade.

I ett sista försök ringde jag till vårdcentralen och försökte få en tid på drop-in idag eller någon annan dag i veckan men det var helt fullbokat så jag kunde tidigast få en tid om en och en halv vecka. Jag vet att de har mycket att göra och att mitt knä inte går före andras problem men jag är bara så irriterad. Jag har blivit omkringskickad med det här jäkla knät i mer än ett halvår nu och bara tanken på att det ska börja igen gör mig bara sååååå trött. Jag orkar bara inte, det gör mig irriterad och arg och jag orkar inte ha så mycket irritation i mig så nu skiter jag i det. Jag tränar iaf imorgon så får jag bara hoppas att det inte är så illa och så får jag vänta till sjukgymnastiken kontaktar mig igen för jag orkar inte kontakta dem.

/Emma

Vårdepression

Intressant med "Fråga doktorn" på 1:an idag. De pratar om vårdepression och om hur årstidsförändringar gör vissa nedstämda. Det känner jag verkligen igen, alla mina återfall har jag fått på våren och jag mår alltid mer eller mindre sämre på våren. Bra att veta att jag använder rätt taktik i alla fall med regelbunden sömn och att utsätta mig för sol trots att det är jobbigt. Precis som jag hoppas kan det göra processen kortare. Jag hoppas att jag hittar balansen snart igen så jag kan komma tillbaka på banan igen.

Kram

Solknarka

Är det någon annan än jag som känner pressen och ångesten när solen och våren kommer? Jag VET att man ska känna sig glad och lycklig men det är svårt. När solen kommer från början känns det som om jag måste krypa ur mitt lilla mörka skal och det är läskigt. Det är hemskt när alla andra känner att det är uuunderbart med vädret och man känner att man bara vill att det ska bli kväll så solen går ner. 

Jag älskar solen, det är inte det. Det är bara att den kommer så plötsligt på våren och jag har svårt för den stora förändringen. I alla fall så har jag märkt att ju mer tid jag tillbringar i solen, ju snabbare kommer jag över den här obehagskänslan så jag har bestämt mig för att solknarka. Även om det är obehagligt ska jag vara ute bara så mycket jag kan i solen. Jag ska sitta och läsa, gå på promenader och utsätta mig själv för en massa sol tills jag känner att jag uppskattar den igen. Dessutom tror jag att en chockbehandling med D-vitamin bara kan vara positiv ;)

Kram Emma

Tack

Tack till alla er som har kommenterat och sagt eller skrivit snälla ord. Det betyder verkligen jättemycket!

Jag skapade den här bloggen mest för mig själv som ett sätt att skriva av mig men jag ville ändå på något sätt att folk skulle veta, så länge skrev jag utan att på något sätt visa den någonstans. Men sedan insåg jag att det bara var ännu ett sätt att dölja det så jag tog mod till mig och la ut en länk på facebook. Jag såg plötsligt hur sidvyerna ökade från 1 till 179 personer på en dag. Det är ganska mycket och jag är väldigt glad att det finns några som har tagit den till sig. 

Jag sa till M förut att det kändes lite som att ha "kommit ut". Det var ett skämt men på flera sätt känns det så. Att komma ut är att acceptera och dela en sak som man kanske inte är helt nöjd med själv för andra. Att visa något som ses som avvikande. Och det är det jag har gjort. Visat något som är en del av mig och som är tungt att bära ensam. Även om de som är nära mig har vetat om det så har jag försökt dölja mina problem så väl jag kan för andra. Att berätta på det här sättet känns överraskande befriande. 

En dag kanske jag känner att jag vill ha mina tankar och mitt privatliv för mig själv igen men just nu känns det här helt rätt. 

Många kramar Emma

Fullt upp

Idag har jag varit igång hela dagen. Jag har övat i Tölö på några solo-arior som jag ska sjunga om några veckor. Ska bli riktigt kul :) Sedan gick jag till fyren och åt lunch med mamma och Erica. Efter det var jag hos MP på samtal. Det är ganska bra, när man pratar om sina tankar inser man att de inte är så logiska. Det är sällan hon behöver säga något, hon ställer bara de rätta frågorna så jag inser det själv. Sedan ringde de från jobbet och frågade om jag kunde jobba med en gång, så jag tog mig dit. Trots att jag har haft ångest idag är det skönt att ha haft saker att göra. Det lämnar lite mindre tid till att tänka och oroa sig.

Kram Emma

Social fobi eller socialt beroende?

Igår var jag på ångestgruppen igen och vi pratade om säkerhetsnät och fördelar och nackdelar med dem. Säkerhetsnät kan vara små säkerhetsåtgärder som man tar till när man har ångest. Man kanske har en tablett i fickan som man vet att man kan ta om det blir riktigt illa, man kan se till att man har möjlighet att ta sig hem smidigt om man åker någonstans, man kan se till att ursäkta sig med en gång i sällskap att man kanske måste gå tidigt för att folk inte ska undra varför man bara försvinner OM man skulle få ångest. Sådana saker tror jag nästan alla med ångestsyndrom använder sig av, och inte bara vi. Alla gör det, alla vill känna sig trygga. De använder det bara inte lika mycket som personer med en ångeststörning, för för dem känns det inte som ens liv är i fara bara man går utanför dörren.

Jag inser att det ser olika ut för alla och jag tror inte att alla säkerhetsnät är dåliga. Det som är dumt är att man kan haka upp sig på de här säkerhetsnäten och tro att det är de som gör att man inte får ångest. Man tänker "ja, men det var för att jag har tabletten i fickan som ångesten gick över" eller "det var för att jag slog på dörren tre gånger innan jag gick hemifrån som jag inte fick en ångestattack idag". Jag insåg när vi pratade om det att jag använder en massa säkerhetsnät, men mitt säkerhetsnät är mina föräldrar, min pojkvän eller andra som står nära mig. Om jag får ångest när jag ska någonstans hjälper det att mamma följer med och sitter utanför ett tag eller något. Jag vet, låter jättetöntigt men så är det och det gör att jag känner att det är mamma eller pappa elelr min kille som tar bort ångesten och inte jag själv. Det är jättedumt för hur kommer jag någonsiin kunna lita på mig själv om jag tror att andra kontrollerar min ångest. För i själva verket har jag väldigt svårt att visa någon min ångest. När jag får svåra ångestattackar så stänger jag istället in mig någonstans där jag kan vara ifred tills det har gått över. Och det är här den sociala fobin kommer in.

Jag har alltid sett mig själv som en väldigt social person. Jag kommer bra överens med de flesta människor och gillar att ha folk omkring mig. Men när jag har ångest blir jag verkligen en ensamvarg. Jag vill inte att någon ska komma nära, att någon ska se. Jag klarar inte av att visa den sidan av mig själv. Om någon har fått se den sidan skäms jag och ber om ursäkt. Det här stämmer in på den sociala fobin. Jag gillar att visa de sidor jag tycker om hos mig själv men klarar inte av att visa de jag inte gillar. En del som verkligen kämpar för det lyckas bryta sig igenom den mur jag bygger upp omkring mig. Jag vet att jag stänger ute människor jag tycker om och jag vet att jag inte tar kontakt. Dock blir jag helt galen av att inte ha kontakt och när människor bryter sig igenom mår jag mycket bättre. Tack ni som finns kvar och vägrar lämna mig hur kall jag än är <3 Men i alla fall tror jag att jag har någon form av social fobi men jag har också ett stort socialt beroende. Det gör att jag hamnar någonstans mitt emellan. Jag hoppas att jag en dag ska kunna acceptera mina sämre sidor med och låta andra se dem med, om än inte allt för ofta. Jag tror att framförallt jag, men även flera omkring mig skulle må bättre av det.

Kram Emma

sömnrutin

Idag sov jag till 14. Det är inte ok, för när jag vaknar så sent så känns hela dagen helt skev och då får jag ångest.  Jag måste verkligen skaffa mig någon slags sömnrutin. Från och med nu ska jag lägga mig mellan 11 och 12 och får sova längst 10 timmar. Inga mer kvällar till 3 alltså. Det kommer att bli en utmaning men jag ska göra mitt bästa :) Kram

rädsla

Rädsla måste vara den värsta känslan som finns. Det är så obehagligt när skräcken biter tag i en och man inte kan tänka klart. När allt runt omkring en suddas ut och man känner sig helt ensam i sin skräck. När varken en själv eller någon annan kan göra något när skräcken som sköljer över en. Jag kände mig verkligen så idag. Jag hanterade väl det till slut men fy vad det är hemskt. Jag känner mig fortfarande skakis fast det var en timme sedan. Jag hatar ångest, jag HATAR den verkligen. Snacka om att panikångesten på några veckor kan förändra hela ens liv. Nej, jag vägrar att bara sitta hemma. Nu ska jag iväg igen till orkestern. Hur det än går så ska jag ta nig dit.

Puss på er
/Emma

Orolig..

Nu var det länge sedan jag skrev, sorry. I alla fall så hade jag ganska många bra dagar förra veckan men nu känns det tyvärr inte bra alls. Jag har sjuk overklighetskänsla och är rädd för att göra saker samtidigt som jag är rädd för att sitta inne. Det går inte ihop. Jag var på ångestgrupp tidigare, det är konstigt det där. Den ger mig mer ångest när jag är där men jag tror att det kommer hjälpa mig i längden. I alla fall är jag trött på den här skiten. Jag kommer kämpa med näbbar och klor. Ikväll är det konsert. Hoppas att det kommer funka.
Ha en bra dag!
Kram Emma

Jag är lycklig

Det har varit många motgångar och mycket ångest de senaste veckorna, men ikväll känner jag mig fullkomligt lycklig. Min pojkvän är här och jag älskar honom så otroligt mycket, så´mycket att jag för en kväll kan släppa alla tankar på ångest och rädslor och istället fokusera på lyckan av att vara med honom. Jag har känt mig lite avtrubbad och nere de senaste veckorna, men ikväll har jag känt mig helt fri. Det är en underbar känsla. Det här känns som början på något nytt, jag känner att tack vare den här kvällen så har jag mer ork att kämpa igen. Det är värt att kämpa för att få känna sig såhär lycklig :)

Sluta aldrig hoppas
Kramar Emma

Ångesthanteringsgrupp

Det känns faktiskt mycket bättre sedan jag kom iväg och fick träna, bra att göra av med lite energi på något vettigt istället för ångesten. Imorgon har jag ångestgrupp. Det känns lite skevt när man får ångest av att gå till ångesthanteringen, det är bara jobbigt att sitta och lyssna på vad som framkallar ångest när man redan har ångest ... jag antar att jag skulle vara ett bra exempel om jag fick en ångestattack då ;) Nej, nu ska jag lägga mig så jag vaknar pigg och glad.

Sov gott
Kram Emma

träna

Inatt sov jag typ 14 timmar eller något. Jag var så galet trött, har nog inte riktigt vaknat än.
Men nu ska jag i alla fall och träna. Det brukar vara ganska bra för att bli av med ångestkänslor så vi får se hur det känns... värt ett försök, visst? Jag tycker att det brukar kännas lite bättre när man får "kanalisera ut" ångesten på något sätt. Det kan vara att träna tills man blir riktigt trött eller skrika och banka i väggen. Just det sistnämnda har jag lite svårt för. Jag vågar inte ens skrika i kudden för att jag är rädd att någon ska höra. Men då har jag ett bra tips: att sätta på riktigt hög och arg musik och sjunga allt vad man kan. Ett exempel är Kelly Clarksons- Addicted. Den funkar bra för mig ;) Har ni några tips som ni använder er av? Jag tar gärna alla tips jag kan få.

Kram Emma

ångest, ångest, ångest.....

Fan, jag blir galen. Jag mår så fruktansvärt dåligt och jag vet inte vad jag ska göra... allt jag vill är att må bra igen. Varför ska jag ha den här skiten, har jag inte kämpat tillräckligt?? Fy vad jag hatar den här sjukdomen.. den vet precis vilka knappar den ska trycka på för att få en att tro att man inte klarar någonting. Hemsk dag... jag hoppas den blir bättre...

Medicinökning

Jahopp... då har jag ökat medicinen igen. Typiskt att man ska behöva öka istället för att trappa ner. 

Just nu känner jag mig trött och nästan sjuk, lite drogad faktiskt. Jag hoppas att det blir bättre snart. Men 40 mg cipralex är ganska mycket, jag har hört att 20 mg är max egentligen men att man kan ta upp till det dubbla om det behövs. Men blir det bättre? Jag vet inte, inte än i alla fall. Jag tror att anledningen till att jag har ökat medicineringen är jag vill att det ska finnas något annat än jag som har ansvaret för hur jag mår. Jag önskar att medicinen ska göra att jag plötsligt mår helt fantastiskt. Men jag inser ju att det inte är så, ansvaret ligger på mig. Ingen annan kan kämpa emot mina rädslor. Kanske kan medicinen hjälpa till lite, men jag måste jobba själv för att förändra något i grunden.

Emma

Vad gör man när orken är slut?

                Jag är så trött, så trött
           varför är varje dag en kamp?
  är det omöjligt att vinna ett krig mot rädslan?    

              Jag orkar inte kämpa nu
        orken är slut, jag har kämpat så länge
jag önskar bara att någon annan kan kämpa åt mig ett tag
               Jag känner mig tom
      tårarna har sedan länge slutat rinna
men jag känner ingen lycka, bara sorg och tomhet

                    Jag är trött
        men det hjälper inte att sova
jag vet att orken kommer komma tillbaka
         för jag tänker aldrig ge upp
          men ibland funderar jag
vad är ett liv som går ut på att kämpa emot sig själv värt?

           Tur att det finns bra dagar
        som gör livet värt att kämpa för
   det är inte omöjligt att vinna mot rädslan
         man måste bara ha rätt vapen